fredag 15 november 2013

Skönspring i mörkret

En liten missberäkning i planeringen gjorde att istället för att springa i gryningsljus i morse fick jag springa i mörker. För nä, det blir inte ljust 06.30, det är först en timme senare det börjar ljusna.

Men på med reflexväst, blinkande benreflex och pannlampa. Och ut i skogen. I mörkret. Sånt brukar jag inte syssla med, jag har alltid varit mörkrädd och de gånger jag har sprungit i mörkret har jag hållit mig efter vägen där det åtminstone är gatlysen en bit. När sedan gatlysena har tagit slut har jag sprungit med bultande hjärta, rädd för det ombestämbara något.

Att ge mig ut i skogen i mörkret, ensam, har aldrig funnits på kartan. Men den här gången gick det bra. Inget rusande hjärta, utan bara stegen mot vägen, Kropp & Själ-podden i öronen och en liten bubbla av ljus. Jag sprang varken speciellt snabbt eller långt, men det var precis det här som mitt skönspringhjärta behövde; för första gången på väldigt länge känner jag den där pickande lilla löpglädjekänslan. And it's  lovely.

fredag 25 oktober 2013

Fredagens

GOOD STUFF Träningen har flutit på bra under veckan, trots stressigt på jobbet. Och jag har fått beröm både för min rörlighet i höfterna och för min teknik när jag gör thrusters med kettlebell. Rörligheten i höfterna tackar jag yogan för och tekniken kan jag faktiskt tacka mig själv. För att jag har läst, tittat på videos och för att jag faktiskt känner i kroppen att tekniken sitter

BAD STUFF Tidigare nämnda jobbstress och så att jag vaknade 05.03 med ett rinnande öga i morse. Det gjorde ont att ha det öppet och det gjorde ont att blunda. Så jag klev upp och kom i väldigt bra tid till gymmet. En bra väckarklocka utan snoozefunktion alltså. Fast jag tror att jag håller mig till den vanliga väckaren, även om risken att jag somnar om är stor. Ögat har slutat rinna nu och värker mest, men jag gissar att jag har legat och gnuggat i det i sömnen helt enkelt.

torsdag 10 oktober 2013

Det där springandet

Det är drygt ett år sedan jag sprang min första mil. Jag trodde att det var två år sedan, det känns så längesen, men det finns ju loggat i Runkeeper.

Jag började springa förra våren. Sprang mycket under sommaren. Jag kommer ihåg att det var jobbigt, såklart, men det var också skönt. Roligt. Till och med under passen, inte bara efter. Det fanns flyt. Det var roligt.

Och det känns så avlägset.

Jag vet inte vad som hände. Ett lopp, skavsåren from hell. Och kravet på prestation. Från mig själv. Jag har ju slagits mot de där kraven tidigare. Att jag borde springa fortare, springa längre. Gärna samtidigt. Jag lyckades kväva dem tidigare, men de satte liksom klorna i mig i våras.

Sen dess har jag knappt sprungit. Försökt, men... nä. Backintervaller är det som har funkat, men det där efterlängtande skönspringet... nä.

Idag tog jag med mig löparkläder till jobbet. Med siktet ställd på en långpromenad runt sjöarna. En liten tanke om att kanske springa. Kanske. Fast jag ville inte, det var skönt att gå. Så jag gick. Ända tills jag hade ett par kilometer kvar till bilen. Då ryckte det i benen. Så jag sprang. Några ynka hundra meter. Gick. Började springa när andan föll på. Och jag tyckte att jag kände det där kvillret inuti. Svagt, svagt. Även fastän huvudet muttrade på om att jag inte kan springa.

Yinyogan har lärt mig att allt inte behöver vara prestation, att alla kroppar svarar och reagerar olika och att hur det än är så är det okej. Tänk om den tanken kunde få hänga med vid löpningen också.

måndag 7 oktober 2013

Hej oktober (lite sent)

Förra veckan hipp som happ-tränade jag för att väcka kroppen efter förkylningen. Den var rätt svårväckt, kraften var liksom inte där, men på väg mot banan åtminstone.

Nu har jag dragit igång ett nytt upplägg. Jaja, man ska hålla sig till ett upplägg länge för resultat, men min hjärna behöver lära sig ett och annat. Till exempel att det inte ska köras få reps och tre sets hela tiden. Lär dig stå ut med fler sets. Och fler reps, för all del. Så kort periodisering blir det, med hjälp av ett upplägg som jag tjuvat från Sockertjocken.

Vecka 1: 9 reps
Vecka 2: 3 reps
Vecka 3: 6 reps

osv under 12 veckor tänker jag mig. Antalet sets har jag inte riktigt bestämt mig för än. Min comfort zone ligger på 3 sets så den här veckan kör jag fyra. Kanske fler nästa vecka och färre den tredje veckan? Vi får se.

Och så en stor dos yinyoga, styrkekondition och rörlighetsträning på det. Blir nog bra.

fredag 4 oktober 2013

Taking back the gym

Tre veckor senare kunde jag äntligen trava in på gymmet igen.

Nu, efter tre styrkepass och ett flex-pass travar jag inte, jag stapplar. Hej träningsvärk. Och hej endorfiner; er har jag saknat!

söndag 22 september 2013

Förkynings-fan

Jag har inte tränat på två veckor. Det har inte hänt på över ett år.

Inte ett enda besök på gymmet, inget springande (vilket jag ändå inte verkar göra överhuvudtaget numera), ingen yoga. Inte ens en ynka promenad.

Anledningen stavas förkylning. Jag har på senare år blivit förkyld väldigt sällan. Senast var under mellandagarna förra året. Den gick över rätt snabbt, ungefär som vanligt. Den här gången däremot. Jag låg utslagen hemma i fyra dagar. Så länge har jag aldrig varit hemma från jobbet. Kom på benen under förra helgen, men fick tillbringa rätt många nätter sovandes i soffan. Sittande, för att slippa väcka sambon och lindra hostattackerna.

I måndags var jag åter på jobbet. Blev andfådd av att stå.

Under veckan har jag hostat. Och hostat. Inte orkat (eller velat, pga spöregnet som drabbade mitt län) gå ut på lunchen. Däckat i soffan.

Jag hostar fortfarande, men jag tror att det finns hopp om liv. I morse kunde jag äntligen ta en lugn skogspromenad, men jag ansträngde mig för att gå långsamt. I eftermiddags gick jag på yinyoga.

Jag inser att jag är lite bortskämd med lindriga förkylningar och snabb återhämtning. Och jag inser hur det påverkar mitt humör att inte kunna röra på mig som jag vill. Kort stubin.

Jag längtar tillbaka till gymmet, men med tanke på att hostan hänger kvar så får det vänta. Promenader, lugn yoga. Ett försök att planera den kommande styrketräningen kanske?

onsdag 11 september 2013

När egen träning blir viktigare

I lördags hade gymmet Öppet hus. Om man bor där jag bor så är det ont om träningsevent och andra roligheter så jag var mycket peppad på att göra något som jag inte brukar göra; dvs. gå på pass på helgen. På helgerna brukar det oftast bli hemmaträning eller vila eftersom det tar emot att åka de där dryga tre milen tur och retur för sjätte gången under en och samma vecka.

Men nu, men extrainsatta pass och lite hålligång blev jag pepp. Så pepp att jag bokade in två pass efter varann. Det första, ett benpass utomhus, bokade jag dock av under fredagen. Istället gick jag på ett pass som beskrevs som "funktionell träning i gymmet". Kul, tänkte jag och övertalade kollegan att följa med också. En liten grupp på tre personer och en instruktör. Jag såg fram emot bra instruktioner och ny inspiration.

Det började ju sådär om jag ska vara ärlig.

In på gymmet, tokmycket folk, skaka hand med instruktören. Som ler lite sådär märkligt och sedan börjar dra passet. "Vi ska göra 30 repetitioner av ett gäng övningar i ett svep, det kallas Dirty thirty."

Oh-oh, tänkte jag, det där är ju crossfit. Som jag är livrädd för. Fan fan fan. Men man ska ju testa saker man är rädd för och jag försökte få in i mitt huvud att det kändes kul.

Fast när instuktören sa "Jag har tagit fram fyra stänger som vi ska köra push press med." så kände jag bara att 30 reps med stång på 20 kg finns inte en chans att jag klarar utan att gå sönder.  Inget "vilken vikt tror ni att ni klarar av 30 reps med", utan bara ett antagande att 20 kg inte är några problem. Under ett Öppet hus där det bjudits in att pröva pass.

Gruppen bestod av mig, som visserligen är tränad men som aldrig har kört crossfit, min kollega som tränad mycket när hon var tonåring och under det senaste året försökt hitta tillbaka till träningsglädjen, och en tredje tjej som kört crossfit några gånger.

Instruktören själv hade kört en hel del crossfit (enligt egen utsago) och rynkade mest pannan när jag sa att åtminstone jag inte skulle orka 30 reps push press med 20 kg. Jag och min kollega bytte stänger och den tredje bestämde sig för att köra med 20 kg.

Sen visade instruktören i snabb takt boxhopp, jumping pull ups, svingar, knees to elbows, tidigare nämnda push press, wall balls och jämfotahopp över bockar. En enda gång gav han självmant alternativ till övningarna; boxhoppen kunde man välja på två olika höjder. Jumping pull ups och knees to elbows fick jag och min kollega själva fråga efter alternativ. "Ställ er på en 30 cm-box så blir det lätt" svarade han bara och visade. Jo, är man 185 cm blir det betydligt lättare när man tar hjälp av en box, är man däremot 157 cm - not so much. Samma sak med knees to elbows. Jag orkade 12, sen gav mina händer upp. Instruktören var helt inne i att köra själv så jag la mig helt enkelt ner och gjorde fällkniven istället. På eget initiativ. Kollegan hade då redan lagt sig ner och börjat köra båten. Min kollega hade aldrig gjort svingar; instruktören sa "håll bara ryggen rak så går det bra". Wall balls var snarare roof balls och jag puttade undan bocken rätt snabbt vid jämfotahoppen för jag orkade ju inte.

Hur det gick för tjejen som tidigare tränat lite crossfit? Hon körde på tok för tungt och såg ut som en ostkrok mest under hela passet. Ingen som helst stabilitet. Nu i efterhand känner jag att jag borde ha sagt till redan i början att "Hörru, nu visar och förklarar du ordentligt och ser till att alla provar ut vikter i förhand". Jag borde inte ha behövt säga det för han är ju fan utbildad instuktör, men jag borde ha sagt något.

Stretchen efter passet var dessutom under all kritik. Lite ben, lite rumpa, lite avslappning.

Under passet satt stans crossfitgäng en bit bort och det känns lite som om instruktören var mer fokuserad på att visa sin egen prestationsförmåga inför dem, snarare än att instruera.

Visst kom endorfinerna en stund efter passet och några av övningarna kommer jag att plocka in i min egen träning. Om jag kommer att gå på ett till pass med den här instuktören? Knappast. Om jag har blivit mer sugen på att testa crossfit? Knappast.

Så jo, i efterhand önskar jag att jag hade valt benpasset utomhus istället. Och jag önskar att jag hade rutit, för jag vete fan om instruktören tog till sig av det jag sa efteråt, om att visa alternativ och se deltagarna.

onsdag 4 september 2013

Linda och den vilande hjälten

Yinyogan i söndags var intressant. Fast träningsvärken i benen kände jag inte av så mycket. Däremot suckade jag djupt när läraren sa att vi skulle lägga oss i vilande hjälten. Vilande hjälten och jag kommer inte överens, jag skulle kunna gå så långt att säga att jag är rädd för vilande hjälten. Visst är sträckningen längs framsida lår aj-oj-intressant-skön, men 3 minuter är lång tid. Och dessutom ska man sedan ta sig ur den, det är nog där det mesta mesta av min rädsla ligger.

Så jag fegade ur lite och tog bolstret till hjälp. Sjönk ner och det sträckte. Lagom, liksom.

Och så kom läraren, denna fantastiska människa som är så duktig på att känna in.
"Hur känns det?"
"Jo, det känns bra!"
"Så du menar att du ligger här och har det skönt, ganska bekvämt?"
"Ehm, jo, jag... ehm."
"Jag tycker att du ska testa utan bolstret."

So I did. Och jag försökte andas, lugnt och sansat, för paniken låg där någonstans i bakgrunden. Men det gick bra. Och jag tog mig ur.

Så jag ska fortsätta nöta vilande hjälten. För jag tror att den behövs. För att den ger exakt samma känsla som en full brygga gjorde första gången. Nu älskar jag bryggan. Jag ska banne mig älska hjälten så småningom också.

lördag 31 augusti 2013

Den tog den

Om det där hoppandet ner från en box igår morse gav träningsvärk?

Ehm, jo. Nåt så fruktansvärt. Försökte mjuka upp mig själv med en promenad och yoga, men nja, fortfarande stel som ett kylskåp.

Yinyogan i morgon kan bli... intressant (-are än vanligt).

fredag 30 augusti 2013

Ny övning

Jag googlade fram plyoinspiration igår kväll inför morgonens pass och hittade den här videon. Utfallshopp brukar jag köra, men jag plockade även in övningen i slutet av klippet där man hoppar ner från (i mitt fall) en box, gör ett djupt knäböj och hoppar upp i ett upphopp. Helt klart en ny favorit som tog duktigt på både ben och flås.

torsdag 29 augusti 2013

Träningskläder på jobbet

Åh den som ändå fick ha träningskläder på jobbet.

Eller ja, vi har ju ingen klädkod så de skulle nog inte vara något problem. Fast riktigt bekväm skulle jag nog inte känna mig. Träffa kunder i galet mönstrade tajts och funktionslinne liksom. Nja.

Istället kör jag en variant med mönstrade (bomulls- istället för funktions-)tajts och stor-tröja. Mjukt och skönt. Lyckades smyga in kompression-sleevesen under tajtsen också. Och funktionsstrumpor i bootsen. Fast min gräns får nog gå vid träningsbh, även om det har fått följa med på jobbet en gång (pga misslyckad gymväskepackning).

onsdag 21 augusti 2013

She's back

Jo men visst har jag tränat i sommar. De där stora kickarna har nog uteblivit, men det har varit stabilt liksom.

Förra sommaren sprang jag. Och så sprang jag. Och körde lite styrka hemma, mest tabator.

Den här sommaren har jag yogat. Kommit iväg till gymmet ett par gånger i veckan. Nästan inte sprungit alls. Jag försökte hitta tillbaka till springpeppen, den som fanns där innan Vårruset. Jag tog ju hjälp av Runkeeper, men efter ett par missade pass så dog det av. Har släppt springandet nu. Eller ja, jag växlar mellan att gå och springa och så kör jag backintervaller. Fast jag saknar att springa längre sträckor, det gör jag.

Är inne på tredje jobbveckan nu och även tredje veckan med 5:2. Jag har ju testat 16/8 tidigare och nja, det var väl inte riktigt min grej. Blev för fixerad vid hur jag skulle få hinna få i mig så mycket mat som möjligt under ätfönstret. Men jag gillar ju den här tanken med fasta, att låta kroppen få vila. Och 5:2 har funkat bra. Visst, lite besvärligt att räkna kalorier eftersom jag inte har gjort det tidigare, men jag har fastat 20-22 timmar utan problem. Fastedagarna har fått vara vilodagar med stretch och lugn yoga och de tre övriga vardagarna har börjat med morgonstyrka. Dock bara njutträning utan plan. Gymmet har dessutom haft sommartider så det har blivit ett par supersets av "något roligt". Fast det funkar ju i längden för min del. Jag vill ha en plan liksom.

Nu har gymmet ordinarie tider igen och jag har en sort of plan. Åtminstone tre-fyra veckor framöver. Basicövningar och tungt.

5:2 har som sagt funkat bra hittills. Jag har druckit mängder med vatten och renande örttéer samt kaffe under dagarna och så ätit middag och druckit en smoothie eller ätit lite kvarg innan läggdags. Tränat morgonen efter och känt mig pigg.

Hade fastedag i går och i morse funkade det sådär. Fick hjärtklappning och kände mig svag. Nu sov jag i och för sig halvtaskigt i natt och det spelar ju in, men jag tror ändå att kroppen inte orkar ta sig över den där njutnivån helt enkelt. Och jag vill ta i, vara stark.

Så nä, no more 5:2 för min del. Eller tja, jag tänker testa en modifierad variant. De två fastedagarna får bli kvar, men istället för att begränsa mig till 500 kcal på kvällen så tänker jag lyssna på kroppen och äta ordentligt av de grejor som jag vet att min kropp mår bra av. Så vi får se. Funkar inte det heller så går jag tillbaka till mitt vanliga sätt att äta helt enkelt.

onsdag 3 juli 2013

It's back!

Vet ni? Den är tillbaka. Peppen. Jag har inte hoppat över ån än, men jag vågar nog mig på ett hej ändå.

Jag hade en halvtimme på mig i morse. Uppvärmning ute. Super- och trisets med rygg, axlar och ben på gymmet när de slog upp dörrarna. Kort vila, hög intensitet och svetten som rann. Och det kändes fantastiskt. Jag ville vända om och köra ett pass till när jag var på väg till jobbet. Den där euforiska känslan som jag inte tror att jag har känt på två månader. Tillbaka!

Gjorde den där sista halva arbetsdagen innan semestern rätt så bra måste jag säga.

tisdag 2 juli 2013

Lyfta, springa, yoga

De senaste veckorna har varit en del gympusslande och mycket yoga. Pusslandet kommer av att sommartiderna på gymmet har satt lite käppar i hjulet för min innan jobbet-träning, men tack vare bra väder så har det gått bra att värma upp ute och sen gå in och köra Starting strength när de har öppnat.

Yogan har mest bestått av stretch- och meditationspass via fantastiska yogobe.com. Dock har jag inte fått till något yogapass utomhus eftersom mygg och broms tycks älska våra hoods lika mycket som jag och min sambo gör.

Och så har jag sprungit. Jag tog Runkeeper till hjälp för att hitta glädjen i springandet igen. Slippa den där pressen, från mig själv såklart, att springa långt och snabbt, och istället följa 5K-programmet. Löpning varje dag, lugna pass blandat med intervallpass. Och jo, jag tror det funkar.

Nu är semestern nära (knappa två dagar to go!) och jag lämnar Starting Strength bakom mig för att fokusera mer på super- och triset och cirkelträning. Mestadels hemma blir det nog, men jag har tänkt försöka ta mig in till gymmet ett par dagar i veckan också.

tisdag 18 juni 2013

#yoga30d

De senaste veckorna har jag låtit yogan ta mer plats. Och det är fint, den behövs. Och när en utmaning dessutom dyker upp så hänger jag ju på. Såklart!

torsdag 13 juni 2013

PF & träning

Igår var jag inte ett dugg sugen på frukost, möjligen lite för lat också, så det fick bli fasta. För att låta kroppen vila lite från matsmältningen och någon gång då och då funkar fasta alldeles utmärkt för mig. Varje dag med 16/8 blir katastrof. Det lustiga är att det egentligen inte blir någon skillnad när det gäller hunger.

En vanlig dag äter jag frukost någon gång mellan halv sex och sju, beroende på om jag ska morgonträna eller inte. Äter något när jag kommer till jobbet vid 8. Dricker massor av vatten. Är hungrig vid fikat halv tio och äter någon typ av mellanmål och sedan vid elva är jag vrålhungrig. En timme innan lunch alltså.

En fastedag äter jag senast 20.00 på kvällen och äter sedan första målet vid 12.00. Jag börjar dagen med vatten och kaffe, dricker någon kopp te på jobbet och ännu mer vatten, såklart. Och visst blir jag lite hungrig, men det är nog värre under en vanlig dag. Vilket känns lite lustigt.

Hittills har jag bara fastat de dagar som jag inte morgontränar, men idag var premiären för att träna på fastande mage. Och det gick alldeles utmärkt. Jag höjde både i bänkpress och marklyft och blev lite förvånad. Jag tror i och för sig att pannbenet gick in, men det kändes bra i kroppen. Gör det fortfarande. Det återstår att se hur resten av förmiddagen förflyter, jag märker rätt snabb på främst mina fingrar när ämnesomsättningen börjar gå ner eftersom jag blir blå och kall. Heh.

onsdag 5 juni 2013

Remember me?

Hela maj fortsatte på samma sätt som jag beskrev i förra texten. Jag fortsatte träna, men den där peppen var ytterst flyktig. Jag sprang inte speciellt mycket och de gånger jag gjorde det fick jag mest kämpa. Vårruset blev en kamp, fast mest mot folk som startade i fel fålla och mot blåsorna under fötterna (jag som nästan aldrig fått vare sig blåsor eller skavsår från mina älskade Asics tidigare).

Efter dryga tre majveckors opepp på gymmet bestämde jag mig tillslut för att köra igång med Starting Strength. Jag mailade Tajts-Jeanna för ett par månader sedan och frågade ut henne om SS. Jag fick ett fint svar men sen kom jag liksom av mig. Nu har jag däremot kört det i tre veckor och det funkar fint. Jag är starkare än jag tror! Och peppen börjar vakna till liv efter att ha kört efter A- och B-passen utan att behöva tänka så mycket längre än hur mycket stång och vikter väger tillsammans. Jag har den här veckan känt att jag börjar snegla lite längtansfullt mot tabata-upplägg och supersets.

Nu är i och för sig semestern inte så långt borta och då kommer jag inte att åka in till gymmet så ofta utan då får det blir hemma-styrka med kettlebells, trx och flås, så jag tror att jag fortsätter med SS tills dess. Eller så kör jag tabata-upplägg nästa gång. Jag brukar funka så; skriver att jag ska göra en sak och gör sedan tvärtom.

Men tränar gör jag i alla fall och det gillar kroppen.

söndag 12 maj 2013

Spretigt

Visst kom peppen tillbaka, men den stack sin kos igen också. För att komma tillbaka. Och sticka. Ja, ni förstår.

Men jag har fortsatt träna, min älskade morgonträning. Och så har jag vilat. Och sprungit lite. Den här långhelgen är jag hundvakt och jag hade planerat att springa en massa (Vårruset har känts så avlägset, men det är ju väldigt snart). En krånglande mage kom dock i vägen, men ett backintervall-pass har jag åtminstone fått till. Tillsammans med hunden. Gå nerför en backe, kasta iväg vovvens frisbee och så full fart uppför backen (för oss båda).

I tisdags morse, min andra och sista jobbdag den här veckan, körde jag styrka. Lite disträ la jag på vikter på bänkpressen. Fast jag räknade fel. Och lyfte helt plötsligt mer än planerat. Så mycket sitter i pannbenet. Tog mig sedan an marklyft. Någon hade varit lat/glömsk och inte plockat av vikterna från stången, men istället för att plocka av så körde jag. Mycket tyngre än tidigare. Och det gick bra! (Här är en annan anledning till att löpningen inte har blivit av som planerat; träningsvärken som följde gick inte av för hackor).

För att göra den här texten ännu lite mer spretig så kan jag berätta att jag, som inte klarat av att äta pannkaka sen jag var liten, har fallit head over heels för Aliceaugustas bananpannkaka. Fast jag smaksätter med kanel och kardemumma och pimpar med varma hallon, kvarg och granola. Mycket gott.

torsdag 11 april 2013

Svaret är kanske vila

Men nä, den där styrkepeppen har inte varit med den senaste veckan. En svag känsla men inte riktigt närvarande liksom. Och när peppen inte finns så är det visst fritt fram för jämförelsemonstret att härja runt. Självtvivel och hela ohärligheten. Blicken i spegeln som säger "Äsch, det är ingen idé, det händer ju inget". Känslan av att vara svag, vara på fel ställe, vara fel.

Det kan vara så att kroppen säger "Hörrudu, nu vilar vi upp oss litegrann och landar" så jag testar det nu. I morse valde jag promenad istället för att åka till gymmet och i morgon ska jag visserligen gå på ett intervallpass på lunchen men det känns roligt. Jag ska göra saker som jag tycker är roliga just nu istället för att tvinga mig själv att göra saker som jag brukar tycka är roliga annars.

Apropå vila så har min kropp fått sig vila i form av fasta. Jag som för inte så länge sen skrev att fasta inte var min grej. Fast en krånglande mage (den sparkade bakut efter lunchen både i tisdags och igår, trots att jag åt helt olika saker) fick mig att bestämma mig för att ge det en till chans. Och det har gått bra. Middag strax efter sju och en magsnäll smoothie på blåbär, havremjölk och kokosvatten strax innan åtta och så fasta till för en timme sedan då jag åt lunch. Ingen ilska, hanterbara hungerkänslor och ingen krånglande mage än så länge. Enda problemet är att mina händer och fötter har varit iskalla hela förmiddagen, men eftersom jag ändå inte kommer att göra pf varje dag så gör det inte så mycket.

Eftermiddagskaffet kommer att få sällskap av samma sak som jag vanligtvis skulle ha ätit till frukost och så middag ikväll och nötter framför tv:n. Problemet när jag fastade sist var att jag nog inte fick i mig tillräckligt under ätfönstret helt enkelt.

I morgon går jag tillbaka till att låta frukost bli första målet och så hoppas jag att peppen kommer tillbaka under helgen. Om så är fallet så ska jag planera den kommande månaden, om inte så fortsätter jag med yoga och vila. Och försöker att inte låta jämförelsemonstret härja.


söndag 7 april 2013

De sex veckorna är förbi

Den här utmaningen. Jag glömde snudd på bort den. På ett bra sätt.

Jag har ökat på vikterna på gymmet. Vågat testa gränserna.Vad är det värsta som kan hända om jag lastar på några extra kilo? Att jag inte orkar och får sänka. Men för det mesta så har jag orkat. En gång flinade jag till och med av lycka över att orka de skitstora hantlarna när jag körde hantelpress.

Sockret har passerat rätt obemärkt förbi där ute i periferin. Några ynka rutor choklad har försvunnit ner men i övrigt inget godis. När jag fyllde år förra veckan bakade jag till och med sockerfritt och var fullt nöjd med det.

Jag har ätit bra mat. Mycket hemlagat, precis som tidigare, och några mindre bra saker som smakat gott. När det gäller maten så hann jag ju pröva på periodiska fasta ett par dagar också, trots att det inte fanns med i ursprungsplanen. For a reason, visade det ju sig.

Så sammanfattningsvis: Starkare är jag. Mer synliga muskler vete fan om jag har, men min rumpa har lagt på sig lite mer put. Och sockret klarar jag mig rätt så bra utan.

onsdag 3 april 2013

Morgontränaren morgonsov

Morgonträning är min grej. Åtminstone på gymmet (för hemmaträning så är jag fortfarande lite bekväm om mornarna). Oftast morgontränar jag innan jobbet tre dagar i veckan. Har inga nämnvärda problem med att komma upp strax efter fem, speciellt inte nu när det är såpass ljust ute vid den tiden. Morgonträning brukar bädda fint för ett bra humör under jobbdagen och en skön trötthet på kvällen.

I morse ringde väckaren 05.07. Jag har ett svagt minne av att jag tänkte att jag sovit så dåligt under natten att jag nog borde fortsätta sova så jag stängde hela sonika av väckaren. Började trycka lite planlöst för att ställa en ny väckartid, men nä, det var ju för krångligt så jag la bort mobilen och somnade om.

Nu vaknade jag i hyfsad tid ändå, jag försov mig "bara" en halvtimme, men mycket märkligt beteende från min sida. Tydligen krävde kroppen extra sömn, och det ska den ju för all del få, men då kan den ju se till att ställa om väckaren också. Ok, kroppen?

söndag 31 mars 2013

Frukostfreaket testar

Det här med periodisk fasta: jag har läst en massa om det, många bloggare som jag följer har testat och många verkar gilla det. Jag har varit sugen att testa, men samtidigt så älskar jag frukost. Har inga som helt problem med att kliva direkt från sängen till frukostbordet.

Fast lite spännande är ju tanken ändå. Hur skulle min kropp reagera? Eller ännu hellre: hur skulle mitt psyke reagera?

Nu när sambon sedan i torsdags kör med periodisk fasta med 16 timmars fasta och åtta timmars ätfönster (efter att ha sett det här) så bestämde jag mig för att testa. Fyra lediga dagar och det kändes som en bra tidpunkt för att testa.

Igår var första dagen. Klev upp halv åtta. Drack en kopp te. Öppnade kylskåpsdörren. Slängde en längtansfull blick mot kvargen i kylskåpet. Stängde kylskåpsdörren. Eftersom vi skulle åka till grannstaden vid nio så tog jag en promenad, lite för att få tiden att gå. Under 20 minuter gick jag konstant och tänkte på mat. Frukost! Alla typer av frukost. Och arg blev jag, över att inte få äta frukost. Vem som nu hade bestämt det...

Väl hemma igen så drack jag en kopp kaffe och så gav vi oss iväg. Drack vatten, köpte en tvättmaskin, lallade omkring inne på Biltema och så bröt vi tillslut fastan med lunch. Och det kändes bra, hela resan fram till ätandet. Ja, förutom den där promenaden då, tankarna under den. Vi åkte sedan hem, jag drack lite te, körde ett pass styrkekondition, drack en proteindrink och sen middag strax innan klockan åtta. Var fortfarande mätt när jag gick och la mig vid elva.

Idag är således andra dagen. Jag klev upp redan halv åtta eftersom en av katterna i hushållet definitivt inte klarar av fasta. Drack te. Kollade tv-serier i soffan. Blängde mot klockan som segade sig framåt. Var hungrig, hungrig, hungrig. Gav mig ut på promenad strax efter 11 för att få tiden att gå. Var ute i 40 minuter och kunde för mitt liv inte tänka på något annat än mat. Kände mig tjurig och hungrig. Kom tillslut hem och kunde äntligen äta frukost.

Bestämde mig för att det här med periodisk fasta inte är min grej. Kanske vänjer sig kroppen efter ett tag, men för mig är det inte värt att gå runt och vara hungrig hela förmiddagarna. Jag har läst att många tänker mindre på mat under pf, men för mig blev det tvärtom. Så nä, det blir inga fyra dagar. Jag nöjer mig med två och går tillbaka till att inta mina älskade frukostar strax efter jag vaknat. För mitt psykes skull.


torsdag 28 mars 2013

Vi måste prata!

Om två saker som är så vitt skilda som det går. Men ändock!

1. Axlar
Jag har alltid haft komplex för mina breda axlar (och min breda bröstkorg). Varit rädd för att träna axlarna eftersom jag har trott att det skulle få dem att se ännu bredare ut.

Ibland är man (läs jag) lite korkad.

För breda axlar med muskler är sjukt mycket snyggare än utan. I morse på flexpasset så förstod jag äntligen det. Lite lätt softad belysning, en stor spegel och mina snygga axlar. Jag tyckte faktiskt att jag var riktigt snygg, trots att jag var svettig och röd i ansiktet. Härlig start på dagen!



2. Brännässlan
Den där obehagliga, stingande växten. Som inte är bra till något överhuvdtaget.

Eller?

Brännässlan is the shit visar det sig dock! Den innehåller klorofyll, kiselsyra, järn, kalcium, folsyra, aminosyror, magnesium, myrsyra, serotonin, acetylkolin, glykosider, flavonoider, mangan, steroider, provitamin A och C-vitamin samt B-vitaminer i lättupptagliga former. Den är bra mot allergier, har hög proteinhalt, är full av D-vitamin (vilket är viktigt för t.ex. muskelfunktionen), lindrar PMS och renar blodet.

Bara för att nämna några saker.

Finns att köpa som te i hälsokostaffärer och kan även användas i mat (nässelsoppa, smoothies, bröd osv) och går förstås att plocka och torka själv. Om man plockar själv ska man dock hålla sig från nässlor som växer i kväverik jord eftersom nässlan omvandlar kvävet till nitrit.

Så skynda nu våren så jag får plocka nässlor!

söndag 24 mars 2013

Söndagskondition

Såhär kan man göra en solig söndag i slutet av mars:

Lalla runt lite inne, gå ut med kompostgrejor och njuta av vädret, tänka att ett konditionspass ju skulle sitta fint, lalla runt lite mer, skriva ner åtta övningar, byta om, dra ut på det lite till och så tillslut!

4 tabator i form av:
Jumping jacks
Utfallshopp
Upphopp
Thrusters med kb
Knäböj (här tänkte jag först burpees, men det tog emot att slänga mig ner i leran)
Svingar
Knäböj igen
Tuck jumps (vilket nog är vidrigare än burpees och då är de ändå tokvidriga)

Och så 4x50 meter springsåfortdukan-intervaller efter vägen.

Sen dog benen en aning.

Så jag gick in och körde en planktabata.

Sen dog hela jag en aning. But in a good way!

lördag 9 mars 2013

Längs skoterspår

Innan jag körde passet i föregående inlägg så tog jag en promenad. Upp i skogen, längs mestadels fina och hållbara skoterspår. En runda som på sommaren brukar ta ungefär 40 minuter med som på vintern visst tar en timme. Fint var det hur som helst och jo, när vintern ser ut som den gjorde i dag så kan den väl få stanna kvar ett tag till, även om jag längtar efter våren och spring i skogen.

Hemmaträning

Hemmaträning alltså. Perfekt när man bor en bra bit ifrån gymmet. Som i eftermiddags.

Började med att värma upp. Den tråkigaste uppvärmningen någonsin, dvs vika in tvätt i garderoben. Inte ens musik gör denna sysselsättning snäppet roligare. Inte blev jag så varm heller, men jag gick raskt vidare till tre tabator med fokus på bålen. Onekligen svettigt. Körde därefter en aktiv vila i form av byte av sängkläder. Fortsatte sedan med intervaller tillsammans med dammsugaren och avslutade med några rörlighetsövningar för vristerna.

Kan vara svårt att återskapa det här passet på gymmet känner jag.

torsdag 7 mars 2013

Tjurskallen vände

Jag fastnade liksom i vinkelvolten igår när jag tjurade över att inte kunna konditionsträna pga knäet. Träna något annat då, tjurskalle lät det i mitt huvud igår kväll. Ja. Såklart. Så i morse körde jag bröst och axlar. Gick ju alldeles utmärkt det.

Apropå knäet så känns det bättre idag. Jag smörjde in två omgångar med Voltaren under dagen igår, lindade det när jag kom hem och lindade sedan om (och masserade först in tigerbalsam) innan jag gick och la mig. Ont, men inte alls som igår. Och på gymmet, när jag var varm, kändes det knappt. Märkligt, men tack kroppen!

onsdag 6 mars 2013

Osexiga åkommor

Igår kom jag äntligen på ett pass som jag har avbokat två veckor i rad (först halsont, sedan tidsbrist). Första gången jag testade Cirkelgym X på Friskis&Svettis och jäklar i min låda vad nervös jag var innan. Skulle jag orka? Burpees, marklyft, pukees, stötar och allt jobbigt man kan tänka sig.

Det gjorde jag. Galet jobbigt var det, men tiden gick snabbt och jag kände mig nöjd efteråt. Bestämde mig för att gå på passet nästa vecka också.

Och nu sitter jag här, med ett knä som som gör ont som fan. Google och kollegan som har jobbat som ambulanssjukvårdare verkar rätt överens om att det handlar om en inflammerad slemsäck. Och jag tjurar. Nu när jag har hittat två äckligt jobbiga pass som får upp pulsen ordentligt så kan jag knappt röra vänsterbenet. Röra sig ska man visst fortsätta göra, men jag tror inte att det funkar med något intervallpass på fredag. Knappast cirkelgym-passet på tisdag heller.

Jag har haft något liknande förut och den gången gjorde det så ont att jag bara låg i sängen en hel dag. Det blev liksom värre och värre och så helt plötsligt släppte det. Mycket märkligt, men jag hoppas, lite i smyg, på att det blir samma sak nu. Att det inte alls är en inflammerad slemsäck, något som går över barasådär.

fredag 1 mars 2013

Skönspring vs tid

Jag gillar ju det här med att skönspringa. Jag använder visserligen Runkeeper och kvinnan i appen upplyser mig var femte minut hur långt jag kommit hur hur snabbt/långsamt det går (hon är ju dock tack och lov väldigt saklig och utelämnar ord som snabbt/långsamt). I somras ville jag kunna springa en mil, men jag hade ingen önsketid. När jag sedan hade sprungit en mil och hunnit vara nöjd med tiden ett tag så kom stressen. Nog borde jag ha sprungit fortare? Nog borde jag kunna springa fortare?

Och så kom stressen och flera löppass blev bara blaha eftersom jag jämförde med andra (självklart bara de som sprang fortare) och kände mig sämst. Så jag började skönspringa utan ambitioner att springa varken fort eller långt. I runda slängar så har passen legat på 3-4 km. För att hitta glädjen liksom. Och det har gått bra!

Nu har jag dock ambitioner. Jag ska nämligen, tillsammans med några kollegor, springa Vårruset. En lämplig distans och även fast man kan välja att springa utan tidtagning så har jag valt med. En kollega som har valt att springa utan tidtagning började dock fråga om tider, hur fort man ska springa en halvmil. Och då kom stressen tillbaka en aning, bara av att jag började prata om mina tider. Mina skönspring-tider.

Jag funderar dock lite på om jag ska fokusera lite mer på löpningen under våren, försöka bli lite snabbare, utmana lite. Men det är svårt det där, med avvägningen. Att inte bli nedslagen över ett pass med en dålig tid. Men vi får se, fokus får ligga på intervaller och skönspring ett par månader framåt och så får jag se sen helt enkelt.

Jag och mina pistoler

"Dina vrister verkar väldigt stela" sa min käre sambo redan för några år sedan.
"Nä, de är de inte alls" svarade jag då.

Vilket var ett väldigt dumt svar eftersom mina fotleder är stela. Löjligt stela, I'll tell you. Jag har inte ens tänkt tanken att det är de som hindrar mig från att göra pistols. Nåja, jag kanske ska låta det vara osagt ifall det bara är pga stelheten, men det är åtminstone den som hindrar mig från att komma ner. Det tar bara stopp. Jag såg sambandet först när jag insåg att de flesta andra på flex-passet inte har några problem med att göra en indian squat utan att hälarna sticker iväg från golvet. Ja, och så när min sambo, för 786:e gången, påpekade att jag ju faktiskt är väldigt stel. Då hade jag tillsut, äntligen, vett nog att lyssna.

Alltså: mina vader är korta och mina vrister är stela. Nåja, jag får väl jobba på lite mer med strechen då. Och sen, då har jag minsann inga ursäkter för att inte klara pistols. Faktiskt.

måndag 25 februari 2013

Startskottet

Det blir en utmaning av för min del. Sex veckor har jag tänkt mig, dvs. 25 februari-7 april.

Vad består utmaningen av då? Tja, det blir inget poängsystem den här gången, det blir ramar innehållande lite flum känns det som. Men jag tror på det!

Största fokus blir att hålla mig bort från socker. Den här första veckan blir så gott som fruktlös (hehe) och självklart godislös. Inte för att jag äter speciellt mycket godis annars, men många bäckar små och jag känner av suget efter socker. Jag byter det mesta av frukten mot bär den här veckan helt enkelt. Och så bort med bröd och pasta. Kanske håller jag mig borta från de två senare under alla de här veckorna, kanske äter jag lite.

När det gäller träningen så tänker jag mig mer intervallbetonad kondition. Helst tre pass i veckan. Styrketräningen fortsätter jag med, men den ska bli tyngre. När de här sex veckorna är över ska jag banne mig vara starkare.

Och så yoga och rörlighet på det.

Blir nog bra. Och jag är peppad. Det viktigaste!

torsdag 21 februari 2013

Ohets

I morse på gymmet upptäckte jag minsann en definition på insidan av armarna, en härlig grop vid biceps. Yay! Lite svårt att beskriva varför jag blir glad över en grop, men för någon som nästan aldrig har sett röken av några egna muskler så är det rätt häftigt när de visar sig.

Apropå synliga muskler så har det ju pågått en ordentlig debatt kring tränings- och hälsobloggar på sistone. Om vad som visas upp och inte, om ideal, om redovisning av kalorier och tyngd på vikter, om hetsen kring att bara äta ren och ekologisk mat, om att jaga muskelmassa och trimma bort fluff.

Det är klart att det är svårt att bara ta till sig av de bra sakerna, att sortera bort det som ställer till det i ens hjärna. Jag tror att mat och träning ställer till det i mångas huvuden, helt enkelt.

Jag mår väldigt bra av att träna. Jag mår bra av att känna att kroppen svarar, att jag orkar mer och att det ger mig rutiner. Och jag mår bra av att känna mig fin, att se stark ut. Det känns som något man inte ska erkänna, men så är det. Samtidigt handlar det om mina ideal gällande mig själv, vad som fungerar för min kropp. Givetvis är jag delvis färgad av hur idealen i samhället ser ut, men hey, jag jobbar på att hitta mig själv och jag har kommit långt.

I november körde jag ju en utmaning med mig själv. För att ta fokus från skitnovember och pusha mina gränser. Och det gick ju bra! Jag har gått och funderat på att köra i gång en utmaning igen, men blåsvädret kring kost och hälsa har fått mig att tveka. En utmaning nu skulle handla om att minska på fluffet och på så vis få musklerna att synas lite mer. Men av vilken anledning?

Så jag har tänkt såhär: jag behöver utmana mig själv. Som det är ju så snurrar jag runt i samma hjulspår. Jag tränar, äter hyfsat och mitt fokus ligger... ingenstans, egentligen. Jag vill ha fokus! Och jag vill se att det händer något. Vad jag sedan skriver på min blogg lär inte ge några större ringar på vattnet eftersom det inte är så många som hänger här. Jag kommer att fota mig själv så att jag kan jämföra, men jag vete fan om jag kommer att lägga upp några bilder här. Eller så gör jag det.

Jag har inte tänkt mer än såhär (ehm, det räcker kanske?), men jag vill bli starkare och se starkare ut. Jag tror inte att jag kommer att hetsa mig själv och jag tror inte att jag kommer hetsa någon annan.

onsdag 13 februari 2013

Skönspring blev smärtspring

I söndags skulle jag skönspringa. Fast jag sköt upp det. Bakade muffins. Improviserade ihop hälsobollar. Slösurfade.

Strax efter fyra kom jag tillslut ut. Och det var fortfarande ljust! Fantastiskt. Jag sprang längs stor-vägen och efter en bit så upptäckte jag att den lilla skogsvägen var plogad. Jag tittade upp mot den och övervägde att springa in där, trots mördarbacken i början, och så... pang. Vänsterfoten rakt ner i ett hål, vristen som vek sig och knäet som slog i backen. Samma vrist som har krånglat tidigare, efter en snedklivning.

Flög såklart upp på fötter, snabbt. För ingen såg väl? (Nä, ute på landet, med skog på båda sidorna av vägen ser någon sällan. Vad det nu hade gjort, om någon sett mig stypa raklång?) Linkade den där dryga kilometern hem igen, tjurig och övertygad om att nu skulle det inte bli träning på flera veckor. Ont gjorde det ju dessutom.

Nu vet jag inte om det var för att jag har utomordentligt läkkött, eller för att min kloke sambo såg till att linda foten hårt eller om tigerbalsamet som jag smörjde in med lindrade, men redan på måndag eftermiddag kändes den rätt okej. Ändå kunde jag knappt gå på måndag morgon. Så heja kroppen och heja klokhet, nu på söndag kanske det blir skönspring trots allt.

tisdag 29 januari 2013

Tisdagarna

På tisdagar har jag sovmorgon. Ja, till halv sju istället för tjugo över fem alltså. Jag gillar allra bäst att träna på morgonen, men just tisdagar är vikta för kvällsyoga. Perfekt tid för kvällsträning (18.00) eftersom jag slutar 17.00 och därför hinner med ett konditionspass innan. Kondition på gym är inte min grej egentligen, jag är nog lite för feg, men jag har plockat ett par styrkekonditionspass från Fitness Lifestyle som funkar. Jag höll t.ex. på att dö förra veckan efter att ha kört svingar i tio minuter, men det var en bra nära döden-upplevelse.


måndag 28 januari 2013

Skönspring

Söndagar är lika med skönspring. Det vill säga att springa utan att känna något måste. Jag måste inte springa si och så långt. Jag måste inte hålla ett visst tempo. Jag springer för att det är skönt och för att jag ska vilja springa igen.

Igår sprang jag för första gången i ett skoterspår. Skönt den första biten då spåret var ordentligt packat. Mindre skönt efter ett tag när spåret inte var lika uppkört. Jobbigt som tusan snarare. Men vet ni, då gick jag en bit. Sen kom det bästa: nere på sjön har någon kört med bil. Gjort en bana och sladdat bort snön. Springa på nästan ren is med broddar är en dröm, I'll tell ya. Och fint att se omgivningarna från ett perspektiv som jag inte sett det från än.

torsdag 24 januari 2013

Mat och mat

Jag har alltid haft ett lite trixigt förhållande till mat. Inga ätstörningar som bulimi eller anorexi, men ett lite avigt förhållande till ätande. Jag har i perioder burit på några kilon för mycket för min kropp och halvhjärtat försökt bli av med dem, utan att inse att jag i första hand behövde vara snäll med mig själv istället för att slänga arga blickar i spegeln. Fast det är ju liksom rätt svårt att vara snäll mot sig själv när snällheten mäts i socker. Sockret har i första hand använts som tröst eller belöning, något som det där belöningscentrat som verkar leva kvar på stenåldern har jublat över. För flera tusen år sedan var ju socker the good shit liksom, nu är det mest bara shit.

De senaste åren har jag börjat landa i mig själv. Det låter flummigt, men jag kommer liksom rätt bra överens med den där tjejen i spegeln. Det senaste halvåret tycker jag dessutom att jag har landat i kosten. Jag vet vad min kropp mår bra av och jag har i de flesta fall inga problem med att välja det bra alternativet istället för det sedan länge invanda.

Men när jag står i kön till kassan på Ica med fryspizza i korgen och får dåligt samvete, eller när jag äter den makalöst goda Carbonaran med pasta till lunch på jobbet och helst vill gömma undan tallriken; då ringer den berömda varningsklockan. Inte just då i samma sekund, men lite senare, när jag tänker tillbaka.

Mat ska vara något bra, något som inte är ångestladdat utan bara härligt. Mat ska vara gott, ge näring och energi. Jag äter gärna strimlad vitkål istället för pasta till köttfärssåsen, men ska jag äta Pasta Carbonara så ska det vara pasta till. Är jag sugen på Icas mozzarellapizza, som jag råkar tycka är väldigt god, så ska jag äta det. Inte varje dag, men det händer inte. Snudd på alla middagar som jag äter hemma är just hemlagade, fyllda med bra grejor som jag mår bra av.

Jag har kommit så långt på väg och jag står hyfsat stadigt nu. Ändå dyker de här tankarna upp. Inte lika ofta, men de kommer. Det eviga kampen mot sig själv, ska den verkligen behöva vara evig?

måndag 21 januari 2013

Balansen

Jag och sambon gillar att gå på loppis och i lördags rotade han fram ett riktigt fynd: en balance board från Casall. Oanvänd för ynka 30 kronor, ungefär en tiondel av nypriset i butik.

Så ikväll har jag balanstränat. Andats, gjort ett gäng drakar och så några benböj. Mycket skönt, utmanande och förhoppningsvis bra för att träna upp min vrist som krånglar lite.

onsdag 16 januari 2013

Listigt

Min idrottsbakgrund: Jag red och spelade fotboll när jag var yngre. Ridningen var mest bara rolig, fotbollen var rolig så länge det inte handlade om konditionsträning. Sen hade jag en ganska lång period då jag mest bara promenerade. Gjorde några halvhjärtade försök att börja springa, men gav upp. Sen hittade jag body balance som jag gick på regelbundet sju år innan jag i december 2012 bytte till ett gym som inte har Les Mills utbud.

I mina öron när jag tränar: När jag kör styrka så vill jag gärna ha rock, när jag springer däremot får det gärna vara gladpop. I somras märkte jag att det var väldigt skön att springa utan musik i skogen.

I min träningsväska: Mycket. Jag tränar oftast innan jobbet och släpar därför med mig ombyte, handduk, schampo, smink, hårtork, miniplattång och allt det där.

Favoritmuskel: Triceps för att den är snygg och jag har lätt att motivera mig att träna den.
Mål med träningen:
Att må bra och bli stark, gärna med synliga muskler.

Favoritövning: Benpress, tricepsdrag med rep och plankan.

Favoritmat: En god köttbit och sallad med roliga grejor i.

Mina inspirationskällor (inom träning och hälsa): Ett gäng träningsbloggar, Fitness Lifestyle och alla starka tjejer på gymmet.

Favoritkonditionsträning: Löpintervaller (som är vidriga, men åtminstone går snabbt att avverka) och 10-minutaren (fick tips genom senaste Fitness).

Favoritmellis: Det varierar, men gärna kesella med nåt gott till. Just nu kanelstekta äppelbitar. Mmm. 

Då tränar jag allra helst: I början av dagen.

Mitt bästa kosttips: Att hitta en kost som man själv trivs med och mår bra av.

Favoritlivsmedel: Svårt. Men får väl säga kokosfett då.

Mitt motto: Do more of what makes you happy.

Hälsa för mig: Att vara glad, frisk och stark så att jag orkar med de där stunderna som känns åt helvete (för de kommer ju, oavsett).

Min favoritfrukost: Det varierar också, men nu på sistone har smoothie börjat segla upp i ledningen igen. Gärna med kokosvatten, banan, kiwi och bladspenat. Spenat mest för den fina färgens och nyttigheternas skull, känner nog inte smaken egentligen.

Så sover jag: Bra, överlag. Helst åtminstone åtta timmar.

Finns det någon träningsform som du är nyfiken på att testa? Boxning skulle vara roligt att testa. Och crossfit, men det är jag mest livrädd för.

Detta tränar jag allra helst i: Funktionskläder. Gärna Nike och Kari Traa om jag ska vara sån som pratar märken.

Yllefilt be gone!

Det är januari och januari är visst det nya november. Sådär blöt yllefilt-aktigt. Ändå försöker jag vara snäll mot mig själv. Jag fyller på med både D-vitamin och järn, jag yogar, jag försöker äta det jag mår bra av, jag sover och jag tränar det som är roligt. Ändå: blöt yllefilt. Men this too shall pass liksom.

torsdag 10 januari 2013

Skönspring

I söndags bestämde jag mig för att jag var frisk och gav mig ut för att morgonspringa. Med vissheten om att jag kanske inte skulle orka så långt och inte speciellt snabb. Att lunka fram var okej bestämde jag mig för, jag ville ju inte pusha kroppen och bli sjuk igen.

Så jag sprang. Jag försökte springa sakta, men hamnade ändå på en bra takt. Men det kändes så lätt. Så hur skulle det vara om jag varje gång kunde ta och lägga prestationsångesten på hyllan eftersom jag ändå bara springer för att jag tycker att det är skönt? Låter som en bra idé va?

fredag 4 januari 2013

Plankan

Den mest irriterande av förkylningar är den som är seg. Utan tvekan. Jag vill träna, men mina bihålor säger nej. Fast nån gång kommer jag ju att bli frisk och då jäklar ska jag börja planka mer. Som pepp så har jag nu kört maxtest i plankan för att vara med i Upp & Hoppas plankutmaning.

Tiden blev 2:31 och jo, lite imponerad blev jag med tanke på att kroppen inte riktigt är kry än. Både plankutmaning och pistolsutmaning i januari alltså. Förbättring lär det bli, men frågan är hur mycket.