Jag gillar ju det här med att skönspringa. Jag använder visserligen Runkeeper och kvinnan i appen upplyser mig var femte minut hur långt jag kommit hur hur snabbt/långsamt det går (hon är ju dock tack och lov väldigt saklig och utelämnar ord som snabbt/långsamt). I somras ville jag kunna springa en mil, men jag hade ingen önsketid. När jag sedan hade sprungit en mil och hunnit vara nöjd med tiden ett tag så kom stressen. Nog borde jag ha sprungit fortare? Nog borde jag kunna springa fortare?
Och så kom stressen och flera löppass blev bara blaha eftersom jag jämförde med andra (självklart bara de som sprang fortare) och kände mig sämst. Så jag började skönspringa utan ambitioner att springa varken fort eller långt. I runda slängar så har passen legat på 3-4 km. För att hitta glädjen liksom. Och det har gått bra!
Nu har jag dock ambitioner. Jag ska nämligen, tillsammans med några kollegor, springa Vårruset. En lämplig distans och även fast man kan välja att springa utan tidtagning så har jag valt med. En kollega som har valt att springa utan tidtagning började dock fråga om tider, hur fort man ska springa en halvmil. Och då kom stressen tillbaka en aning, bara av att jag började prata om mina tider. Mina skönspring-tider.
Jag funderar dock lite på om jag ska fokusera lite mer på löpningen under våren, försöka bli lite snabbare, utmana lite. Men det är svårt det där, med avvägningen. Att inte bli nedslagen över ett pass med en dålig tid. Men vi får se, fokus får ligga på intervaller och skönspring ett par månader framåt och så får jag se sen helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar