Det där springandet

Det är drygt ett år sedan jag sprang min första mil. Jag trodde att det var två år sedan, det känns så längesen, men det finns ju loggat i Runkeeper.

Jag började springa förra våren. Sprang mycket under sommaren. Jag kommer ihåg att det var jobbigt, såklart, men det var också skönt. Roligt. Till och med under passen, inte bara efter. Det fanns flyt. Det var roligt.

Och det känns så avlägset.

Jag vet inte vad som hände. Ett lopp, skavsåren from hell. Och kravet på prestation. Från mig själv. Jag har ju slagits mot de där kraven tidigare. Att jag borde springa fortare, springa längre. Gärna samtidigt. Jag lyckades kväva dem tidigare, men de satte liksom klorna i mig i våras.

Sen dess har jag knappt sprungit. Försökt, men... nä. Backintervaller är det som har funkat, men det där efterlängtande skönspringet... nä.

Idag tog jag med mig löparkläder till jobbet. Med siktet ställd på en långpromenad runt sjöarna. En liten tanke om att kanske springa. Kanske. Fast jag ville inte, det var skönt att gå. Så jag gick. Ända tills jag hade ett par kilometer kvar till bilen. Då ryckte det i benen. Så jag sprang. Några ynka hundra meter. Gick. Började springa när andan föll på. Och jag tyckte att jag kände det där kvillret inuti. Svagt, svagt. Även fastän huvudet muttrade på om att jag inte kan springa.

Yinyogan har lärt mig att allt inte behöver vara prestation, att alla kroppar svarar och reagerar olika och att hur det än är så är det okej. Tänk om den tanken kunde få hänga med vid löpningen också.