Tisdagarna

På tisdagar har jag sovmorgon. Ja, till halv sju istället för tjugo över fem alltså. Jag gillar allra bäst att träna på morgonen, men just tisdagar är vikta för kvällsyoga. Perfekt tid för kvällsträning (18.00) eftersom jag slutar 17.00 och därför hinner med ett konditionspass innan. Kondition på gym är inte min grej egentligen, jag är nog lite för feg, men jag har plockat ett par styrkekonditionspass från Fitness Lifestyle som funkar. Jag höll t.ex. på att dö förra veckan efter att ha kört svingar i tio minuter, men det var en bra nära döden-upplevelse.

Skönspring

Söndagar är lika med skönspring. Det vill säga att springa utan att känna något måste. Jag måste inte springa si och så långt. Jag måste inte hålla ett visst tempo. Jag springer för att det är skönt och för att jag ska vilja springa igen.

Igår sprang jag för första gången i ett skoterspår. Skönt den första biten då spåret var ordentligt packat. Mindre skönt efter ett tag när spåret inte var lika uppkört. Jobbigt som tusan snarare. Men vet ni, då gick jag en bit. Sen kom det bästa: nere på sjön har någon kört med bil. Gjort en bana och sladdat bort snön. Springa på nästan ren is med broddar är en dröm, I'll tell ya. Och fint att se omgivningarna från ett perspektiv som jag inte sett det från än.

Mat och mat

Jag har alltid haft ett lite trixigt förhållande till mat. Inga ätstörningar som bulimi eller anorexi, men ett lite avigt förhållande till ätande. Jag har i perioder burit på några kilon för mycket för min kropp och halvhjärtat försökt bli av med dem, utan att inse att jag i första hand behövde vara snäll med mig själv istället för att slänga arga blickar i spegeln. Fast det är ju liksom rätt svårt att vara snäll mot sig själv när snällheten mäts i socker. Sockret har i första hand använts som tröst eller belöning, något som det där belöningscentrat som verkar leva kvar på stenåldern har jublat över. För flera tusen år sedan var ju socker the good shit liksom, nu är det mest bara shit.

De senaste åren har jag börjat landa i mig själv. Det låter flummigt, men jag kommer liksom rätt bra överens med den där tjejen i spegeln. Det senaste halvåret tycker jag dessutom att jag har landat i kosten. Jag vet vad min kropp mår bra av och jag har i de flesta fall inga problem med att välja det bra alternativet istället för det sedan länge invanda.

Men när jag står i kön till kassan på Ica med fryspizza i korgen och får dåligt samvete, eller när jag äter den makalöst goda Carbonaran med pasta till lunch på jobbet och helst vill gömma undan tallriken; då ringer den berömda varningsklockan. Inte just då i samma sekund, men lite senare, när jag tänker tillbaka.

Mat ska vara något bra, något som inte är ångestladdat utan bara härligt. Mat ska vara gott, ge näring och energi. Jag äter gärna strimlad vitkål istället för pasta till köttfärssåsen, men ska jag äta Pasta Carbonara så ska det vara pasta till. Är jag sugen på Icas mozzarellapizza, som jag råkar tycka är väldigt god, så ska jag äta det. Inte varje dag, men det händer inte. Snudd på alla middagar som jag äter hemma är just hemlagade, fyllda med bra grejor som jag mår bra av.

Jag har kommit så långt på väg och jag står hyfsat stadigt nu. Ändå dyker de här tankarna upp. Inte lika ofta, men de kommer. Det eviga kampen mot sig själv, ska den verkligen behöva vara evig?

Balansen

Jag och sambon gillar att gå på loppis och i lördags rotade han fram ett riktigt fynd: en balance board från Casall. Oanvänd för ynka 30 kronor, ungefär en tiondel av nypriset i butik.

Så ikväll har jag balanstränat. Andats, gjort ett gäng drakar och så några benböj. Mycket skönt, utmanande och förhoppningsvis bra för att träna upp min vrist som krånglar lite.

Listigt

Min idrottsbakgrund: Jag red och spelade fotboll när jag var yngre. Ridningen var mest bara rolig, fotbollen var rolig så länge det inte handlade om konditionsträning. Sen hade jag en ganska lång period då jag mest bara promenerade. Gjorde några halvhjärtade försök att börja springa, men gav upp. Sen hittade jag body balance som jag gick på regelbundet sju år innan jag i december 2012 bytte till ett gym som inte har Les Mills utbud.

I mina öron när jag tränar: När jag kör styrka så vill jag gärna ha rock, när jag springer däremot får det gärna vara gladpop. I somras märkte jag att det var väldigt skön att springa utan musik i skogen.

I min träningsväska: Mycket. Jag tränar oftast innan jobbet och släpar därför med mig ombyte, handduk, schampo, smink, hårtork, miniplattång och allt det där.

Favoritmuskel: Triceps för att den är snygg och jag har lätt att motivera mig att träna den.
Mål med träningen: Att må bra och bli stark, gärna med synliga muskler.

Favoritövning: Benpress, tricepsdrag med rep och plankan.

Favoritmat: En god köttbit och sallad med roliga grejor i.

Mina inspirationskällor (inom träning och hälsa): Ett gäng träningsbloggar, Fitness Lifestyle och alla starka tjejer på gymmet.

Favoritkonditionsträning: Löpintervaller (som är vidriga, men åtminstone går snabbt att avverka) och 10-minutaren (fick tips genom senaste Fitness).

Favoritmellis: Det varierar, men gärna kesella med nåt gott till. Just nu kanelstekta äppelbitar. Mmm. 

Då tränar jag allra helst: I början av dagen.

Mitt bästa kosttips: Att hitta en kost som man själv trivs med och mår bra av.

Favoritlivsmedel: Svårt. Men får väl säga kokosfett då.

Mitt motto: Do more of what makes you happy.

Hälsa för mig: Att vara glad, frisk och stark så att jag orkar med de där stunderna som känns åt helvete (för de kommer ju, oavsett).

Min favoritfrukost: Det varierar också, men nu på sistone har smoothie börjat segla upp i ledningen igen. Gärna med kokosvatten, banan, kiwi och bladspenat. Spenat mest för den fina färgens och nyttigheternas skull, känner nog inte smaken egentligen.

Så sover jag: Bra, överlag. Helst åtminstone åtta timmar.

Finns det någon träningsform som du är nyfiken på att testa? Boxning skulle vara roligt att testa. Och crossfit, men det är jag mest livrädd för.

Detta tränar jag allra helst i: Funktionskläder. Gärna Nike och Kari Traa om jag ska vara sån som pratar märken.

Yllefilt be gone!

Det är januari och januari är visst det nya november. Sådär blöt yllefilt-aktigt. Ändå försöker jag vara snäll mot mig själv. Jag fyller på med både D-vitamin och järn, jag yogar, jag försöker äta det jag mår bra av, jag sover och jag tränar det som är roligt. Ändå: blöt yllefilt. Men this too shall pass liksom.

Skönspring

I söndags bestämde jag mig för att jag var frisk och gav mig ut för att morgonspringa. Med vissheten om att jag kanske inte skulle orka så långt och inte speciellt snabb. Att lunka fram var okej bestämde jag mig för, jag ville ju inte pusha kroppen och bli sjuk igen.

Så jag sprang. Jag försökte springa sakta, men hamnade ändå på en bra takt. Men det kändes så lätt. Så hur skulle det vara om jag varje gång kunde ta och lägga prestationsångesten på hyllan eftersom jag ändå bara springer för att jag tycker att det är skönt? Låter som en bra idé va?

Plankan

Den mest irriterande av förkylningar är den som är seg. Utan tvekan. Jag vill träna, men mina bihålor säger nej. Fast nån gång kommer jag ju att bli frisk och då jäklar ska jag börja planka mer. Som pepp så har jag nu kört maxtest i plankan för att vara med i Upp & Hoppas plankutmaning.

Tiden blev 2:31 och jo, lite imponerad blev jag med tanke på att kroppen inte riktigt är kry än. Både plankutmaning och pistolsutmaning i januari alltså. Förbättring lär det bli, men frågan är hur mycket.