Jag har inte tränat på två veckor. Det har inte hänt på över ett år.
Inte ett enda besök på gymmet, inget springande (vilket jag ändå inte verkar göra överhuvudtaget numera), ingen yoga. Inte ens en ynka promenad.
Anledningen stavas förkylning. Jag har på senare år blivit förkyld väldigt sällan. Senast var under mellandagarna förra året. Den gick över rätt snabbt, ungefär som vanligt. Den här gången däremot. Jag låg utslagen hemma i fyra dagar. Så länge har jag aldrig varit hemma från jobbet. Kom på benen under förra helgen, men fick tillbringa rätt många nätter sovandes i soffan. Sittande, för att slippa väcka sambon och lindra hostattackerna.
I måndags var jag åter på jobbet. Blev andfådd av att stå.
Under veckan har jag hostat. Och hostat. Inte orkat (eller velat, pga spöregnet som drabbade mitt län) gå ut på lunchen. Däckat i soffan.
Jag hostar fortfarande, men jag tror att det finns hopp om liv. I morse kunde jag äntligen ta en lugn skogspromenad, men jag ansträngde mig för att gå långsamt. I eftermiddags gick jag på yinyoga.
Jag inser att jag är lite bortskämd med lindriga förkylningar och snabb återhämtning. Och jag inser hur det påverkar mitt humör att inte kunna röra på mig som jag vill. Kort stubin.
Jag längtar tillbaka till gymmet, men med tanke på att hostan hänger kvar så får det vänta. Promenader, lugn yoga. Ett försök att planera den kommande styrketräningen kanske?
söndag 22 september 2013
onsdag 11 september 2013
När egen träning blir viktigare
I lördags hade gymmet Öppet hus. Om man bor där jag bor så är det ont om träningsevent och andra roligheter så jag var mycket peppad på att göra något som jag inte brukar göra; dvs. gå på pass på helgen. På helgerna brukar det oftast bli hemmaträning eller vila eftersom det tar emot att åka de där dryga tre milen tur och retur för sjätte gången under en och samma vecka.
Men nu, men extrainsatta pass och lite hålligång blev jag pepp. Så pepp att jag bokade in två pass efter varann. Det första, ett benpass utomhus, bokade jag dock av under fredagen. Istället gick jag på ett pass som beskrevs som "funktionell träning i gymmet". Kul, tänkte jag och övertalade kollegan att följa med också. En liten grupp på tre personer och en instruktör. Jag såg fram emot bra instruktioner och ny inspiration.
Det började ju sådär om jag ska vara ärlig.
In på gymmet, tokmycket folk, skaka hand med instruktören. Som ler lite sådär märkligt och sedan börjar dra passet. "Vi ska göra 30 repetitioner av ett gäng övningar i ett svep, det kallas Dirty thirty."
Oh-oh, tänkte jag, det där är ju crossfit. Som jag är livrädd för. Fan fan fan. Men man ska ju testa saker man är rädd för och jag försökte få in i mitt huvud att det kändes kul.
Fast när instuktören sa "Jag har tagit fram fyra stänger som vi ska köra push press med." så kände jag bara att 30 reps med stång på 20 kg finns inte en chans att jag klarar utan att gå sönder. Inget "vilken vikt tror ni att ni klarar av 30 reps med", utan bara ett antagande att 20 kg inte är några problem. Under ett Öppet hus där det bjudits in att pröva pass.
Gruppen bestod av mig, som visserligen är tränad men som aldrig har kört crossfit, min kollega som tränad mycket när hon var tonåring och under det senaste året försökt hitta tillbaka till träningsglädjen, och en tredje tjej som kört crossfit några gånger.
Instruktören själv hade kört en hel del crossfit (enligt egen utsago) och rynkade mest pannan när jag sa att åtminstone jag inte skulle orka 30 reps push press med 20 kg. Jag och min kollega bytte stänger och den tredje bestämde sig för att köra med 20 kg.
Sen visade instruktören i snabb takt boxhopp, jumping pull ups, svingar, knees to elbows, tidigare nämnda push press, wall balls och jämfotahopp över bockar. En enda gång gav han självmant alternativ till övningarna; boxhoppen kunde man välja på två olika höjder. Jumping pull ups och knees to elbows fick jag och min kollega själva fråga efter alternativ. "Ställ er på en 30 cm-box så blir det lätt" svarade han bara och visade. Jo, är man 185 cm blir det betydligt lättare när man tar hjälp av en box, är man däremot 157 cm - not so much. Samma sak med knees to elbows. Jag orkade 12, sen gav mina händer upp. Instruktören var helt inne i att köra själv så jag la mig helt enkelt ner och gjorde fällkniven istället. På eget initiativ. Kollegan hade då redan lagt sig ner och börjat köra båten. Min kollega hade aldrig gjort svingar; instruktören sa "håll bara ryggen rak så går det bra". Wall balls var snarare roof balls och jag puttade undan bocken rätt snabbt vid jämfotahoppen för jag orkade ju inte.
Hur det gick för tjejen som tidigare tränat lite crossfit? Hon körde på tok för tungt och såg ut som en ostkrok mest under hela passet. Ingen som helst stabilitet. Nu i efterhand känner jag att jag borde ha sagt till redan i början att "Hörru, nu visar och förklarar du ordentligt och ser till att alla provar ut vikter i förhand". Jag borde inte ha behövt säga det för han är ju fan utbildad instuktör, men jag borde ha sagt något.
Stretchen efter passet var dessutom under all kritik. Lite ben, lite rumpa, lite avslappning.
Under passet satt stans crossfitgäng en bit bort och det känns lite som om instruktören var mer fokuserad på att visa sin egen prestationsförmåga inför dem, snarare än att instruera.
Visst kom endorfinerna en stund efter passet och några av övningarna kommer jag att plocka in i min egen träning. Om jag kommer att gå på ett till pass med den här instuktören? Knappast. Om jag har blivit mer sugen på att testa crossfit? Knappast.
Så jo, i efterhand önskar jag att jag hade valt benpasset utomhus istället. Och jag önskar att jag hade rutit, för jag vete fan om instruktören tog till sig av det jag sa efteråt, om att visa alternativ och se deltagarna.
Men nu, men extrainsatta pass och lite hålligång blev jag pepp. Så pepp att jag bokade in två pass efter varann. Det första, ett benpass utomhus, bokade jag dock av under fredagen. Istället gick jag på ett pass som beskrevs som "funktionell träning i gymmet". Kul, tänkte jag och övertalade kollegan att följa med också. En liten grupp på tre personer och en instruktör. Jag såg fram emot bra instruktioner och ny inspiration.
Det började ju sådär om jag ska vara ärlig.
In på gymmet, tokmycket folk, skaka hand med instruktören. Som ler lite sådär märkligt och sedan börjar dra passet. "Vi ska göra 30 repetitioner av ett gäng övningar i ett svep, det kallas Dirty thirty."
Oh-oh, tänkte jag, det där är ju crossfit. Som jag är livrädd för. Fan fan fan. Men man ska ju testa saker man är rädd för och jag försökte få in i mitt huvud att det kändes kul.
Fast när instuktören sa "Jag har tagit fram fyra stänger som vi ska köra push press med." så kände jag bara att 30 reps med stång på 20 kg finns inte en chans att jag klarar utan att gå sönder. Inget "vilken vikt tror ni att ni klarar av 30 reps med", utan bara ett antagande att 20 kg inte är några problem. Under ett Öppet hus där det bjudits in att pröva pass.
Gruppen bestod av mig, som visserligen är tränad men som aldrig har kört crossfit, min kollega som tränad mycket när hon var tonåring och under det senaste året försökt hitta tillbaka till träningsglädjen, och en tredje tjej som kört crossfit några gånger.
Instruktören själv hade kört en hel del crossfit (enligt egen utsago) och rynkade mest pannan när jag sa att åtminstone jag inte skulle orka 30 reps push press med 20 kg. Jag och min kollega bytte stänger och den tredje bestämde sig för att köra med 20 kg.
Sen visade instruktören i snabb takt boxhopp, jumping pull ups, svingar, knees to elbows, tidigare nämnda push press, wall balls och jämfotahopp över bockar. En enda gång gav han självmant alternativ till övningarna; boxhoppen kunde man välja på två olika höjder. Jumping pull ups och knees to elbows fick jag och min kollega själva fråga efter alternativ. "Ställ er på en 30 cm-box så blir det lätt" svarade han bara och visade. Jo, är man 185 cm blir det betydligt lättare när man tar hjälp av en box, är man däremot 157 cm - not so much. Samma sak med knees to elbows. Jag orkade 12, sen gav mina händer upp. Instruktören var helt inne i att köra själv så jag la mig helt enkelt ner och gjorde fällkniven istället. På eget initiativ. Kollegan hade då redan lagt sig ner och börjat köra båten. Min kollega hade aldrig gjort svingar; instruktören sa "håll bara ryggen rak så går det bra". Wall balls var snarare roof balls och jag puttade undan bocken rätt snabbt vid jämfotahoppen för jag orkade ju inte.
Hur det gick för tjejen som tidigare tränat lite crossfit? Hon körde på tok för tungt och såg ut som en ostkrok mest under hela passet. Ingen som helst stabilitet. Nu i efterhand känner jag att jag borde ha sagt till redan i början att "Hörru, nu visar och förklarar du ordentligt och ser till att alla provar ut vikter i förhand". Jag borde inte ha behövt säga det för han är ju fan utbildad instuktör, men jag borde ha sagt något.
Stretchen efter passet var dessutom under all kritik. Lite ben, lite rumpa, lite avslappning.
Under passet satt stans crossfitgäng en bit bort och det känns lite som om instruktören var mer fokuserad på att visa sin egen prestationsförmåga inför dem, snarare än att instruera.
Visst kom endorfinerna en stund efter passet och några av övningarna kommer jag att plocka in i min egen träning. Om jag kommer att gå på ett till pass med den här instuktören? Knappast. Om jag har blivit mer sugen på att testa crossfit? Knappast.
Så jo, i efterhand önskar jag att jag hade valt benpasset utomhus istället. Och jag önskar att jag hade rutit, för jag vete fan om instruktören tog till sig av det jag sa efteråt, om att visa alternativ och se deltagarna.
onsdag 4 september 2013
Linda och den vilande hjälten
Yinyogan i söndags var intressant. Fast träningsvärken i benen kände jag inte av så mycket. Däremot suckade jag djupt när läraren sa att vi skulle lägga oss i vilande hjälten. Vilande hjälten och jag kommer inte överens, jag skulle kunna gå så långt att säga att jag är rädd för vilande hjälten. Visst är sträckningen längs framsida lår aj-oj-intressant-skön, men 3 minuter är lång tid. Och dessutom ska man sedan ta sig ur den, det är nog där det mesta mesta av min rädsla ligger.
Så jag fegade ur lite och tog bolstret till hjälp. Sjönk ner och det sträckte. Lagom, liksom.
Och så kom läraren, denna fantastiska människa som är så duktig på att känna in.
"Hur känns det?"
"Jo, det känns bra!"
"Så du menar att du ligger här och har det skönt, ganska bekvämt?"
"Ehm, jo, jag... ehm."
"Jag tycker att du ska testa utan bolstret."
So I did. Och jag försökte andas, lugnt och sansat, för paniken låg där någonstans i bakgrunden. Men det gick bra. Och jag tog mig ur.
Så jag ska fortsätta nöta vilande hjälten. För jag tror att den behövs. För att den ger exakt samma känsla som en full brygga gjorde första gången. Nu älskar jag bryggan. Jag ska banne mig älska hjälten så småningom också.
Så jag fegade ur lite och tog bolstret till hjälp. Sjönk ner och det sträckte. Lagom, liksom.
Och så kom läraren, denna fantastiska människa som är så duktig på att känna in.
"Hur känns det?"
"Jo, det känns bra!"
"Så du menar att du ligger här och har det skönt, ganska bekvämt?"
"Ehm, jo, jag... ehm."
"Jag tycker att du ska testa utan bolstret."
So I did. Och jag försökte andas, lugnt och sansat, för paniken låg där någonstans i bakgrunden. Men det gick bra. Och jag tog mig ur.
Så jag ska fortsätta nöta vilande hjälten. För jag tror att den behövs. För att den ger exakt samma känsla som en full brygga gjorde första gången. Nu älskar jag bryggan. Jag ska banne mig älska hjälten så småningom också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)