Färgchock och sjuksmock

Årets sista pass gick av stapeln redan i fredags. Ett rätt uselt pass eftersom jag utmanade ödet och åt äggröra till lunch. Åh så nyttigt och ändå ack så dåligt för min kropp. Magknipet dök upp en halvtimme senare och jag försökte rädda upp med samarin (vilket antagligen var anledningen till att jag inte blev liggande i soffan). Kände mig rätt okej när jag åkte till gymmet, men när jag tog i lite extra så kom krampen. Så nä, det är nog lika bra att hålla fast vid att jag helt enkelt inte kan äta ägg. Jag får vara glad över att jag fortfarande kan baka med ägg åtminstone.

Något som däremot föll bra ut var testet av mina nya Five Fingers. Jag testsprang en kilometer på bandet och travade sedan runt på gymmet med dem. Fem tummar upp får de än så länge. Och färgerna är ju minst sagt härliga. Speciellt till mina galna träningstights.

Men varför årets sista pass i fredags? Det är ju tre dagar sen dess. Tja, den där förkylningen som har fällt hela min familj satte förstås klorna i mig. Jag tror att jag kanske kommer lindrigare undan än dem och klarar mig med enbart enorma mängder snor i hjärnan, nysningar och ett (!) rinnande öga. Åtminstone känner jag mig bättre idag än jag gjorde igår, så jag hoppas att det inte vänder igen.

Och jo, jag blev sur när jag insåg att jag blivit sjuk. Som ättika. Vilket egentligen är rätt bortkastat. Jag blir ju liksom inte sjuk så ofta och nån gång per år borde jag ju kunna ta. Men jag hade ju planerat. Två veckors ledighet från jobbet skulle ju innebära två veckor av tid att träna. Men nu får det helt enkelt bli en massa tid till att planera kommande träning istället. Sätta ihop pass och ladda inför yogan som drar igång nästa vecka.

Och fira nyår med den bästa lilla familjen av två- och fyrbeningar. Gott nytt år!

Julens träning

I söndags skulle jag köra ett relativt snabbt pass på gymmet innan det var dags att se Hobbit på bio. Fast jag hade liksom lite svårt att slita mig. Jag hann i tid till bion, men med rätt skakig kropp. Fasade lite inför att julaftonen skulle innebära samma mördade träningsvärk i benen som förra veckan, men den här gången var det ryggens tur.

En kort och lugn jogg på julaftonens morgon blev det ändå, följd av en del rullade på foam rollern och igår vila.

I morse vaknade jag med sjukt dåligt humör och det dröjde rätt länge innan jag förstod att det var utebliven träning som var problemet. Snöskottning i all ära, men min kropp verkar behöva lyfta vikter numera.

Uppvärmningen idag blev 2,5 timmes skottning (vi avverkade både infart och garagetak) och sen hemmaträning i form av svingar, fyra tabator och så höftlyft och bröstpress på boll.

Betydligt lugnare i kroppen nu kan jag säga.

Aj!

Jag gillar att träna ben. Speciellt lår och rumpa. Antagligen för att det handlar om stora muskler som jag dessutom är rätt stark i.

Fast inte tillräckligt stark för att kunna göra pistols, som sagt. Så jag googlade och la upp en plan. Körde enbensknäböj med pallhjälp (ner i knäböj, nudda pallen med rumpan och så upp igen) i lördags. 4x10 stycken på varje ben. Gick finemang. Och på söndagen dök träningsvärken upp. Mestadels i rumpan, men även i låren.

I måndags kunde jag knappt röra mig, men igår, när värken har lättat rätt bra, så körde jag benpress och knäböj på gymmet. Har inte kört enbensbenpress tidigare och hej vad det tog. När jag sedan skulle ta mig nerför trappan till flexpasset så bar knappt benen, men efter flexen kändes det inte så farligt.

Under dagen igår var benen rätt möra och när jag skottade på kvällen så kände jag den komma krypande. Eller nä, den galopperade snarare. Jag rullade lite på foamrollern när jag kom in och jo, det kändes nog bättre.

I morse kom jag knappt in i bilen.

Träningsvärken from hell har satt sig i både rumpa och lår och visst, träningsvärk kan vara skönt, men det här är ju löjligt. Jag sitter och blänger mot trappan på jobbet eftersom jag vet att jag måste ta mig ned för den på lunchen. Och sen upp. Och så ned igen.

Hej, mitt namn är Linda Kylskåp och ledstången är min bästa vän.

Gårdagens intervallpass

Efter första intervallen med bland annat björngång kände jag att "Nä, det här passet ska jag aldrig gå på igen".

Det var så vidrigt jobbigt. Och just därför ska jag fortsätta gå på åtminstone ett intervallpass i veckan. (Här har vi ett exempel på vettig logik.)

Det brände rätt duktigt i mina lungor efter passet och jag blev lite förvånad. För jag har ju rätt hyfsad kondition. Springer och så. Sen insåg jag att det inte har blivit så mycket konditionsträning den senaste månaden, utan mest styrketräning. Vilket ju också ger kondition, men inte riktigt det där flåset som sattes under press igår.

Logiken?

Det är sista rycket på jobbet innan jul och vi jobbar parallellt med två tidningar just nu, så hej stress. Jag var lite nervös över att inte kunna komma iväg på lunchpasset, men nu har det lugnat ner sig lite så det blir inga problem.

Med min logik så är jag nu istället nervös över passet. Det blir mitt första intervallflex-pass på Friskis och såklart börjar jag undra om jag kommer att orka. Som om passet i funktionell styrka som jag körde på förra gymmet inte var galet jobbigt. Det orkade jag. Och orkar jag inte så vilar jag. Vad fan, ibland undrar jag varför min hjärna måste göra allt så jäkla komplicerat.

Hur gick det här till?

Det kan vara så att man råkar kommentera på en blogg. Kanske på en text om pistols. Och så råkar det kanske bli så att man liksom går med på en utmaning. Som går ut på att göra pistols. Trots att man inte ens klarar pi... utan mest bara faller ihop i en hög.

Så kan det vara.

3 pistols på vardera ben ska fixas och deadline är 31 januari. Pepp!

Ändrat

Jag gillar ju det här med att planera, men jag måste jobba på att inte bli skitsur bara för att saker och ting ändras. Som i morse. Inplanerad träning på gymmet, men innan dess hade jag även planerat att skotta eftersom det skulle dimpa ner snö under natten. Och det damp ner. Massor. Så den där planerade 20 minuters-skottningen blev 40 minuter. Alltså blev det lite tight att åka till gymmet, trots att jag klev upp halv sex.

Sur som ättika gick jag omkring med snöbjörnen och först mot slutet så skärpte jag till mig. Saker och ting ändras, get over it liksom. Nu fick jag ju till både träning och nytta. Låt det vara gott nog liksom.

Lära känna-fasen

Jag saknar november lite. Träningsrutinen. Måndagar med body balance på lunchen, tisdagar, onsdagar och torsdagar med styrketräning och fredagar med lunchpasset i funktionell styrka. Jag saknar det nog mest för att det var enkelt. Jag behövde inte tänka så mycket, bara göra.

Den här veckan är min första på Friskis och jo, utdelningen har varit hyfsad. Jag kom överens med mig själv om att det här får bli en mellanvecka. Det räcker med att passen har varit ok. Vi håller ju fortfarande på att lära känna varandra, trots att vi redan per definition kilar stadigt.

I tisdags gick första passet av stapeln. Kände mig lite vilsen, men fick ihop ett helt okej pass med ben, rygg och axlar. Blev peppad av alla redskap och maskiner som inte fanns på gamla gymmet. Men vilsen, som sagt. Så jag bokade in en genomgång- (och blev rätt stolt över mig själv, om det är något som jag är extra dålig på så är det att be om hjälp.

I onsdags löpte jag lite och lyckades sedan leta mig in till cirkelgymmet (mitt lokalsinne är ett kapitel i sig). Två varv med planktabata mellan.

I morse blev det yoga/stretch hemma innan jag gav mig ut i klass 1-varningen (som vi, här i Norrland, kallar helt vanlig vinter) och åkte till Sundsvall med några kollegor. Hade en vag tanke om att nöjesskotta när jag kom hem, men soffan lockade mer. Dessutom behöver jag ladda in för jobbets julfestmaskerad i morgon kväll.

Fast innan den går av stapeln tänkte jag hinna med ett pass på gymmet i morgon. Axlar och triceps känns som en bra plan. Mycket pepp trots att jag är sjukt trött just nu!

December

Men nä. Det blir ingen utmaning i december. Jag var inne på att försöka komma upp i samma poäng fram till 24 december som jag hade gjort under hela november. Men nä. Utmaningen får helt enkelt bli att göra saker jag mår bra av eftersom jag mår bra av dem, inte för att samla så många poäng som möjligt. Komma ihåg att dricka rejält med vatten, äta D-vitamin och stretcha vaderna ändå. Den här Duktiga flickan i mig går såklart igång på att samla poäng och redovisa, men när fokus hamnar på samlandet i sig så känns det lite fel.

Så. Den stora utmaningen: fortsätta må bra. Och våga klampa in på det nya gymmet. För det mina vänner, det är läskigt. Jag gillar att kunna planera och nu, när jag inte har stenkoll på var alla maskiner står t.ex. så känns det lite motigt att åka till gymmet. För att det är nytt. Inspirerande, javisst. Men läskigt. Och nyttigt.

Novemberutmaning: Slutrapport

SISTA VECKAN+ AVVERKAD!

Antal poäng totalt: 1154

Den sista veckan bestod ju av två bonusdagar eftersom jag ville ha med alla 30 dagar i november. Mitt sikte var ju satt på 1020 poäng och det klarade jag ju med råge. För att vara ärlig så trodde jag att jag med nöd och näppe skulle nå målet, jag trodde att det skulle bli tungt och att jag skulle ge upp. Men se där, det gjorde jag inte. Mycket stolt tjej alltså.

Jag glömde att mäta i morse, men det spelar ingen större roll eftersom det inte var det som var fokus. Jag skulle ta mig igenom november utan att varje dag vilja dra täcket över huvudet och aldrig kliva upp. Visst har några dagar varit skit, men det går nog aldrig att komma ifrån. Det måste få finnas skitdagar så länge de går över.

Jag har morgontränat rätt mycket. Kivit upp halv sex och åkt till gymmet innan jobbet. Och älskat det. Faktiskt. Så mycket att jag de dagar som jag inte morgontränat varit rätt grinig (något som nästan är lite läskigt i sig).

Jag tror att min kropp har mått bra av att få ordentligt med vatten varje dag och jag tror att mina vader har uppskattat stretchingen. Båda de punkterna resulterade dessutom i full pott under hela månaden.

Belöningen då? Äsch, jag vet inte. Massage tänkte jag ju, men jag har inte bokat in något. Jag snubblade ju över en TRX till superpris för några veckor sen och det kanske får vara belöningen? Det känns liksom som stoltheten är belöning nog (jo, det låter ju fantastiskt... tråkigt) och att jag förhoppningsvis har skaffat mig nya vanor (det ska ju ta tre veckor).

Yay!

Upplopp

Fortfarande stort fokus på novemberutmaningen, men mindre fokus på att blogga. Näst sista dagen nu och eftersom jag ville ha med hela november så har den här sista veckan töjts upp litegrann, men på lördag blir det slutrapport.

Och kanske en fortsättningsutmaning? Jag klurar lite men har inte haft tid och ork att sätta den på pränt. November har ju flutit på ovanligt bra och peppen har överlag varit väldigt hög. Varför slänga bort det liksom? Jag mår ju dessutom så mycket bättre av att träna, speciellt på mornarna. Att hoppa över socker mår jag ju dessutom väldigt bra av så jag fortsätter nog på det spåret. Med undantag för mammas lussekatter då, det finns inget substitut i världen som går upp mot dem.

Sista passet body balance

"Jag vrickar aldrig fötterna!" deklarerade jag i lördags.

I går när jag var ute och sprang trampade jag snett. Fast det gick bra. Jag sprang färdigt mina fyra kilometer, jag körde tre tabatacirklar och en bicepstabata, jag yogade och stretchade. I natt när jag gick upp för att gå på toa kände jag dock av det. Fast det är inte så illa, jag haltar inte utan är mest bara öm.

Som tur är för idag är det dags för sista passet body balance. Åtta år, lite från och till, av body balance. Mestadels med samma ledare. Min nostalginerv får frispel av sånt. Men det blir bra! Nya utmaningar skrämmer oftast skiten ur mig och jag behöver komma ur min comfort zone.

Novemberutmaning: Vecka 3

TREDJE VECKAN AVVERKAD!

Antal poäng totalt: 802

Bra: Vattendrickandet, D-vitaminerna och vadstretchen flyter som vanligt på fint. Har gjort en uppryckning på yoga/stretch också!

Att förbättra: Det här med att förbereda mat och mellanmål på söndagarna har ju funkat sådär.
Mått: En halv centimeter bort från midjan och en hel bort runt bröstkorgen.

Mående: Mestadels bra, men humöret har svajat lite. Måndagar verkar ha förvandlats till en usel dag. Tål att tänkas på.



Fortfarande bra kost. Inte en godisbit på tre veckor är rätt stort för mig dessutom. En vecka kvar nu och jag märker ju att tävlingsinstinkten får mig att göra några extra saker (eller om det är den Duktiga Flickan i mig). Igår kväll var jag dödstrött efter en galen dag på jobbet, men jag körde ändå ett yogapass. Mycket skönt och välförtjänta poäng. Nu är det bara en dryg vecka kvar av november och jo, jag har nog planer på att fortsätta med poängplock i december. Måste bara justera poängtrappan lite så att jag får lite mer utmaning. Nu ska jag iofs byta gym också, vilket innebär nya rutiner och bara det brukar ju bli en utmaning för mig. Men ändå, mer pepp!

Sötsak

Lånade Ann Fernholms Ett sötare blod på lunchen och gick därefter och köpte lunch i form av thaibuffé. Liten krock där eftersom det antagligen göms en hel del socker i buffén, men det var det enda jag var sugen på och då får det gå.

Nu sitter jag här och är lite halvsnurrig i en inbillad (?) sockerchock innan jag ens har börjat läsa boken. Bra där.

Dålig start

Märkliga drömmar och en konstig olustkänsla i kroppen, vilket tydligen öppnar upp för allmänt tvivel. På mig själv. På varför jag tränar. På varför jag envisas med att äta som jag gör.

Andas in, andas ut.

Funktionell styrka

Ett av passen som jag kommer att sakna när jag byter gym vid månadsskiftet är funktionell styrka. Det blossar ju med jämna mellanrum upp blogg-debatter om gruppträningens väl och ve, men för mig, som kanske är lite för dålig på att pressa mig själv när det kommer till konditionsträning, är det ett bra komplement till styrketräningen på gymmet. Speciellt med en ledare som är helt fantastisk. Hon gör passet så dyngjobbigt att jag har fjärilar i magen innan passet, vill lägga mig ner och dö under det och går på moln efter.

Så nu går jag och mina fjärilar iväg och hamnar nära döden! Fina fredag.

Låt det vara så

Skräp-torsdag. Lite tungt huvud, lite allmänt slö, lite nedstämd. Jag har ingen lust att analysera och jag tror inte att det behövs heller. Det är en småtrist dag och ibland måste det få vara det. Jag försökte med lunchpromenad och finkaffe, men icke.

Så jag tar till det tunga artilleriet: jag slutar en timme tidigare. En komptimme från förra veckan ligger och skräpar och det är lugnt på jobbet så då kan jag lika gärna åka hem. Och kanske mörkerspringa lite? Eller göra lite yoga? Jag kan inte säga att det helt plötsligt känns som en strålande dag, men lite bättre känns det onekligen.

Novemberutmaning: Vecka 2

ANDRA VECKAN AVVERKAD!

Antal poäng: 488

Bra: Vattendrickandet, D-vitaminerna och vadstretchen går fint. Även bra utdelning på styrketräning.

Att förbättra: Fortfarande yogastretch. Vi stretchar iofs en hel del under passen i body balance och jag brukar stretcha höftböjaren ofta. Men ändå.

Mått: Midja och mage oförändrade, -1 cm över bröstkorgen.

Mående: Pigg och glad, men lite tröttare om kvällarna än tidigare.

Jag har ätit likadant som första veckan, med undantaget för tortillapizza i lördags. Mycket gott! Har tröttnat lite på kvarg (kanske fullt logiskt eftersom jag har ätit det nästan konstant i ett halvår), men lärt mig gilla avocado på riktigt! Jag ligger efter lite med poängen, men jag tror inte att det ska vara något problem att hämta upp dem. En högre växel de två sista veckorna borde ju passa bra!

Elefanten i rummet

Jag cirkulerar runt ordet vältränad. Petar lite på det men vågar inte plocka upp det stoppa det i fickan. Eller i träningsbehån, för all del. Det är till och med  jobbigt att skriva ordet i en text där jag jag skriver i jag-form.

Jag tränar 5-6 pass i veckan, vilket egentligen inte är någon måttstock. Det går att träna 6 usla pass och det går att träna 6 givande pass. Nu tycker jag, utifrån mina egna förutsättningar och mål, att mina pass oftast är bra. Vissa gånger tar jag ut mig så att jag vill kräkas, andra inte. Jag kan inte säga att jag är superbra på att pressa mig själv till mitt yttersta, jag har ganska lätt att ge upp när det blir jobbigt, men hey, jag jobbar på det.

Min muskelmassa är större nu än för några månader sedan, men jag tror inte att det är något som andra ser. Jag vill nästan inte säga hur många gånger i veckan jag tränar när någon frågar eftersom jag borde vara med vältränad när jag tränar så mycket.

Fast vad är måttet, egentligen? Tränad kan jag kalla mig (fast det blev läskigt att skriva det nu, inte ska väl jag liksom) och då jämför jag med mig själv för några år sen. Eller ja, jag har aldrig varit i så bra form som jag är nu.

Jämfört med supertjejen på gymmet som jag försöker att inte stirra beundrande på alltför långa stunder, är jag inte vältränad. Jämfört med min kollega soffpotatisen är jag tränad. Jämfört med Linda anno 2011 är jag vältränad. Det är ju det som räknas, egentligen.

Nu gör jag slut

Allvarligt. Den här supermaten ägg. Inte så super tycker min mage.

I somras började jag helt plötsligt må sjukt illa. Kallsvettningar, magkramper och hela alltet. Först skyllde jag på blåbären i smoothien, de stackarna. Sen kom jag tillslut fram till att min mage hade börjat reagera på ägget som jag knäckte i frukostsmoothien. Bara sådär. Så jag slutade med råa ägg (när man säger det rakt ut sådär så låter det ju, ehm, rätt självklart egentligen).

För någon månad sedan började min mage bete sig illa igen. Efter att ha haft en stålkista hela livet började jag bli rätt så irriterad. Vad nu liksom?

Återigen ägg. Men nu kokta. Tydligen frigörs ett ämne från äggskalen när man kokar ägg och tydligen som vill min mage inte längre befatta sig med det.

Men ägg är ju bra. Speciellt när man har en mamma som har egna höns som får skrota runt bäst de vill. Som tur var så funkade äggröra fortfarande. Inte min  favorit egentligen, men snabb och bra frukostmat.

Så för att variera frukosten i morse gjorde jag äggröra istället för nötgröt. Nähädu, svarade min mage. Fast först på gymmet. Tack och lov bara lite lätt illamående som nu har gått över, men nu får det banne mig vara nog.

Nu gör jag slut. Typ. För att knäcka i ett ägg i nötgröten måste ju funka. Vi säger så.

När det går fel och blir rätt

Vaknade av väckaren 05.25. Kände mig hyfsat pigg, men kunde liksom inte röra kroppen. Kliade lite katt och tog mig tillslut upp 05.38.

Gav katterna mat, släppte ut dem och började koka nötgröten som inte smakade lika gott som vanligt i morse. Förbannade mig själv (igen) för att jag var så lat när jag hackade nötterna till blandningen. Stora bitar hasselnötter och mandlar betyder att man måste tugga och tugga och tugga och... När tuggandet äntligen var färdigt så var det dags att släppa in katterna och åka. Och det gick ju bra. Med den ena katten åtminstone. Den andra satt ute i kattgården och gav blanka fan i mitt lockande och prasslande med godis. Så på med kläder och skor, ut, in i kattgården, jaga katten ett tag, få tag på honom och bära in honom.

Äntligen på väg. Eller ja, minusgrader avr det ja. Ingen motorvärmarsladd och således ingen kupévärmare påslagen. Hej tunna istäcket över hela bilen. Skrapa, svära, skrapa, svära och skrapa lite till.

På väg på riktigt! Eller ja, ungefär 500 meter hinner jag innan jag kommer på att jag glömde packa ner bh:n. Vända, åka tillbaka, stövla in i sovrummet och väcka en förvirrad sambo och så iväg. Ungefär 20 minuter senare än jag hade planerat.

Och det här med planering mina vänner, det är min stora akilleshäl. När planeringen går i kras alltså. Jag blir arg som ett bi. Men vet ni, jag hann allt jag hade planerat på gymmet ändå. Jag hade nog lite extra tryck i kroppen också, på grund av ilskan.

Nu är axlar och triceps trötta och jag är glad som ett litet lamm. Fast säg inget till katten, då kommer han tro att han kan vara ute och lalla hur länge som helst om mornarna även i fortsättningen.

Helgen

Fredagen innebar väldigt sent sänggående och rätt få timmars sömn så lördagen blev en vilodag med långsam promenad i dagsljuset. Lördagarna brukar oftast bli vilodagar, antagligen eftersom jag vanligtvis går på ett lunchpass i funktionell styrka på fredagarna och jag brukar bli riktigt slut efter det passet (så även denna vecka då jag svettades så mycket att svetten rann in i mina ögon, vilket sved galet mycket).

I morse dammade jag av ett gammalt kettlebell-pass som jag ofta körde i somras:
- Svingar
- Stående rotationer
- Knäböj med axellyft
- Sittande rotationer
- Crunches
- Clean and press

och så la jag till planka och smala armhävningar mot bänk. Hej tabata-upplägg! Körde fyra rundor och avslutade med Bodycomfs fredagsfight. Hade tänkt mig 10x22 höftlyft, men det blev fyra rundor á 22, en runda á 42 och så drämde jag till med 90 st i sista rundan. Otålighet kan både löna och straffa sig; det brände riktigt duktigt. En promenad följd av en löprunda och så hade jag kammat hem rätt många poäng redan innan lunch.

Jag ligger lite efter med vattnet, men jag tror att det kommer att rinna ner rätt lätt tillsammans med lite salta mandlar framför Solsidan ikväll.

Novemberutmaning: Vecka 1

FÖRSTA VECKAN AVVERKAD!

Antal poäng: 261

Bra: Full pott för både vattendrickandet, D-vitaminen och stretching av vaderna. Även fin utdelning på löpt km och styrketräningen. En hel del tankning av dagsljus tack vare promenader.

Att förbättra: Yoga med fokus på stretch har jag inte kammat in ett enda poäng på. Tabataintervaller skulle också behöva ett uppryck.

Mått: -2 cm i midjan, -1 cm över bröstkorgen och - 1 cm över magen (som trots allt är menssvullen). Armarna var oförändrade.

Mående: Överlag pigg, stark och glad!


När det gäller kosten så har jag egentligen inte gjort några större förändringar eftersom jag annars oftast äter rätt bra. Nu har jag dock kört utan bröd, godis och spannmål. Den fantastiska nötgröten till frukost och mellanmål i form av avocado, kvarg med hallon, ost, frukt eller nötter. Några bitar mörk choklad. Det låter ju nästan löjligt nyttigt och bra, men det är ju trots allt första veckan. Jag räknar med att det kommer att bli några middagar som kommer att vara mindre bra, men klart att jag får äta sånt. Om jag verkligen vill ha.

Att göra mer av

Planen för i morgon var ett yoga/stretchpass hemma på morgonen eftersom två möten i Sundsvall var inbokade. Efter lunch blev resan dock avbokad och min första tanke var då Åh, tro vad jag ska träna då? Jag kan ju plocka ut en halvtimme komp på morgonen och köra lite intervaller kanske? Eller ska jag gå på lunchpass?

Alla dessa beslut som jag inte trodde att jag ens skulle bry mig om att fatta bara för ett år sedan.

Snart dags

Jajamän, nötgröt och styrka verkar vara ett vinnande koncept. Och snön gjorde mig glad, även fast den inte låg kvar.

Ikväll är första veckan över och det är dags för lite mätning. Väger mig gör jag inte, men jag tänkte göra en liten koll på midja, mage, armar och bröst. Fokus i novemberutmaningen ligger ju inte på att tappa centimetrar utan att få fler synliga muskler och en lite fastare kropp.

Kanske måste jag börja varje morgon med nötgröt och styrketräning. Och sol! Då kommer november att gå som en dans. Jag kanske ska förtydliga att jag inte alltid är så hård mot mig själv som förra inlägget kanske gav sken av. Det fanns en tid då jag var så hård mot mig själv, men då gav jag också upp på en gång. Nu är jag mer förlåtande och nästa löptur blir bra. Blir den inte det så blir nästa bra.

Två dagar till och så är första veckan av novemberutmaningen avverkad. Det känns ju nästan lite löjligt att säga efter fem dagar, men det känns bra! Hade en liten fight med en påse Zoo i helgen, men jag gick segrande ur striden. En godisbit stjälper ingen båt i vanliga fall, men nog ska jag väl kunna hålla mig borta från det en månad? Yes I can!

Kalla mig

Jag kände mig peppad. Eller nä, det gjorde jag nog inte. Men söndagslöpning, bästa löpningen. Brukar det ju vara. Så kaffe med kokosfett, en banan och en sked jordnötssmör. Ett glas vatten. Lite morgonsurf för att låta kroppen hinna tanka in energin. Och så ut. Kroppen kändes bra, men tempot var rätt lågt. Jämfört med andras tempon.

Försökte skaka av mig jämförelsedjävulen, men hen bet sig fast. Varför envisas jag med att fortsätta springa? Jag lunkar väl mer? 6.15 liksom. Folk skönspringer ju i 5-tempo. Försökte slita bort jämförelsedjävulen men icke.

Sakta ändå ner och gick en bit. Började springa igen. Tungt. Ont i tårna eftersom strumporna skavde. Gick igen. Och sprang tillslut den sista biten hem. Arg. För att jag bryr mig om andras tider. För att jag inbillar mig själv att jag ju inte kan kalla mig själv löpare. För att jag inte får; för mig själv.

Burn baby burn

Gårdagen var jag ledig från jobbet och hej vad mycket trixigare det helt plötsligt blev att dricka två liter vatten. När jag jobbar sitter jag ju oftast på min rumpa vid skrivbordet och då är det ju lite svårt att ignorera kannan med vatten som står där och blänger på mig. Fast det gick ju bra ändå.

Jag plockade också poäng för vadstretch och träning. Pass i funktionell styrka som var precis sådär kräkjobbigt som gör att passet känns helt underbart. Efteråt.

Jag har ju inte poängsatt något som rör kosten (ja, förutom vattendrickandet då), men har bestämt att plocka bort onödiga kolhydrater (aka de goda jävlarna som jag inte mår bra av). Så vad gör man när det är dags för tacomiddag och man vill åt något knaprigt? Svänger ihop chips, såklart. Efter ett amerikanskt paleorecept. Utan att tänka på att de där amerikanerna krånglar till det med ett annat temperatursystem. Jag sa till och med högt för mig själv "Men hur högt går amerikanske ugnar egentligen? 325 liksom.. Jaja, kör väl på 250 då."

Blev ju lite bränt dårå. Och de bitar som inte brändes blev inte riktigt så krispiga som önskat. Men det funkade! Lite mer krydda och 150 grader så ska det nog funka fint-fint.

It has begun!

Några poäng plockade redan och några till blir det förhoppningsvis under dagen. Mycket nöjd och glad än så länge.

Har ändrat Lunchpromenad till Promenad i dagsljus förresten. Om jag skulle få för mig att ta en promenad på morgonen på helgen liksom. Det hade ju blivit helt tokigt annars, ehm.

30 dagar pepp

November brukar vara en skitmånad för min del. Mörk och tråkig och allmänt nedslående. Så i år tänker jag testa att skifta fokus helt enkelt. Upplagt för en utmaning alltså! Jag vet att ett gäng träningsbloggare har kört poängutmaningar tidigare, t.ex. eminenta Bodycomf, och nu har jag knåpat ihop min egen poängtrappa.

MÅL

Först och främst vill jag sysselsätta min hjärna med något annat än mörker. Dessutom är november min sista månad på mitt nuvarande gym och eftersom jag har koll på maskiner och pass så känns det enkelt att kicka igång utmaningen rent träningsmässigt.

Jag äter hyfsat bra i vanliga fall, men jag tänkte vrida åt tumskruvarna lite. Inget slentrianätande av bröd, bort med pasta och minska ner på mjölkprodukterna. Och inget socker, såklart. Jag äter inte så mycket godis annars, men det halkar liksom ner några gånger i veckan. Slentrian, som sagt.

Så jag tänker mig bra mat, bra träning och synligare muskler. Styrka, rörlighet och glädje.

Poängen har jag satt utifrån vad jag tycker är viktigt, helt enkelt. Jag är usel på att dricka vatten och jag borde stretcha vaderna varje dag för att lindra mitt compartment syndrome i vaderna. Enkla saker som är så enkla att hoppa över ska förstås generera mest poäng.

Jag har räknat lite och kommit fram till att jag ska sträva efter att komma upp i 255 poäng per vecka. Jag har försökt utgå från hur jag tränar idag och höjt ribban en aning. 1020 poäng på en månad alltså. Det borde jag klara. Såklart ska jag få en belöning av mig själv om jag klarar det, men jag har inte riktigt bestämt vad det blir. Får köra lite på känsla.

POÄNGTRAPPAN

+10
Dricka (minst) två liter vatten per dag
Vadstretch

+7
Styrketräning
Yoga med fokus på stretch och andning
Förbereda mellanmål/mat söndagar
Lunchpromenad Promenad i dagsljus

+5
Funktionell styrka (pass)
Dynamisk planka
Tabata

+3
Varje löpt km
Body balance (pass)
D-vitamin
Statisk planka

Så välkommen november, nu kör vi!

Mina vader och jag

Jag kommer inte riktigt ihåg när det började, men gissningsvis runt 2006. Jag hade börjat vara ute och gå mycket, i återhämtningssyfte efter depression, och mina vader började helt plötsligt krångla. Vid minsta lilla uppförsbacke så stumnade vaderna och blev liksom till två stenhårda stockar. Ont gjorde det dessutom. Om jag, envist, fortsatte kämpa mig framåt så började det tillslut domna ovanpå foten.

Och jag blev arg. Tänkte att det skulle gå över, men icke.

Så jag gick tillslut till läkaren. Jag hade googlat en del innan (såklart) och börjat fundera på om det kanske kunde vara kroniskt compartment syndrome. Men nä, det verkade läskigt och såna diagnoser ville jag ju helst inte ställa på mig själv. Så jag kom, läkaren såg och ingen segrade. Typ. Jag fick träffa en engagerad at-läkare som blev bekymrad och när jag försiktigt nämnde compartment syndrome så hämtade han sin handledare. Som sa "Nä, du har absolut inte compartment syndrome, du tillhör inte någon riskgrupp för det. Du har magnesiumbrist." och så skickades jag hem med ett recept på magnesium.

Vid nästa besök ett recept på järn. Vid nästa besök ett svävande svar om att jag kanske borde stretcha. Vid nästa besök några blodprover. Vid nästa besök ett recept på magnesium (Jaha, du har redan fått det? Och det hjälpte inte? Konstigt). Vid nästa besök en remiss för ansträngsningstest.

Det här pågick under ett par-tre år. Olika läkare varenda gång.

I våras fick jag tillslut träffa en överläkare inom ortopedi. Han bad mig göra tåhävningar och vaderna blev stumma ganska omgående. "Det finns något som heter compartment syndrome" sa han och jag förklarade att jo, jag hade föreslagit de för tidigare läkare men att det hade blivit bortviftat. Jag fick två val: antingen träna mindre eller operation. 

Återigen en remiss, den här gången till kirurgen. Där fick jag träffa en överläkare. Som för det första var 45 minuter sen och inte brydde sig om att be om ursäkt. För det andra så satt han och stirrade in i väggen när han pratade om operation. Hur farligt det var och att jag borde dra ner på tränandet istället.

Saken är den att jag inte har haft så jättestora problem det senaste halvåret. Jag har knappt promenerat alls utan sprungit istället. Från början fick jag samma problem vid löpning, men sedan jag har börjat med framfotalöpning så har jag inte känt av problemen (vilket egentligen är rätt lustigt eftersom det blir större belastning av vaderna, men jag är bara glad över att det fungerar). Så nä, operation kändes inte lockande.

Fast dra ner på träningen ville jag inte heller. Tränar ju inte over the top-mycket liksom. Så jag frågade om alternativ och när han nämnde stretchning av vaderna så ville jag ha ett gäng övningar. "Du kan googla" var hans svar. Som han upprepade. Gång på gång.

Mitt svar var "Nej, du får skicka mig till en sjukgymnast". Som jag upprepade. Gång på gång. Och tillslut fick jag sista ordet.

Så jag har ett gäng övningar nu, ordinerade av en bra sjukgymnast. Problemet är bara att jag inte kommer mig för att göra dem varje dag. Fast under november ska det minsann bli av har jag tänkt. Skitnovember ska bli peppnovember. Så vaderna och lite annat smått och gott ska involveras i en utmaning som sätter igång i morgon. Yay!

En annan typ av träning

Bakiskänslan hade gett med sig när jag klev upp igår så det blev en härlig löprunda i gnistrande snö. Några armhävningar blev det dock inte. Efter att ha släpat ris till den stora brännhögen fanns det liksom inget kraft kvar överhuvudtaget.

Nio och en halv timmes sömn blev det sedan. Skönt, kan tyckas, men när jag vaknade halv åtta i morse, en kvart efter att jag hade planerat att börja jobba, kändes det sådär. Fast det ordnade sig. Prick åtta satt jag på jobbet. Dock lätt illamående så lunchträningspeppen dog. Kan tänkas att jag yogar lite ikväll, annars får det bli en vilodag helt enkelt.

Förresten så filar jag lite på en novemberutmaning. För att hindra skitmånaden nr 1 att dra ner mig. Tror att det kan funka fin-fint!

Och vilka paljetter sen!

Gårdagen innebar inga vanliga arbetsuppgifter utan det skalades 16 kg potatis, det blandades sallad i 10-litershinkar och bars bord. Och så sprangs det i trappor. Från köket i källaren upp på entréplan och vidare upp till konferensrummet som förvandlats till matsal. Tillbaka ner igen. Och så upp. Jag har ingen aning om hur många vändor det blev. I högklackat dessutom. En trappträning som hette duga alltså.

Eftersom morgonen började med hårdkörning av axlarna och ett gäng intervaller på löpbandet så kan man säga att träningsfrekvensen igår var på topp.

Dessvärre var inte matintaget det. Frukost bestående av äggröra och kaffe (bra), bortglömt mellanmål på förmiddagen (mindre bra), kyckling och jordnötssås till lunch (utan den där salladen till som hade behövts), kesella med kiwi och några mandlar vid 15, en grillad korv utan bröd i farten vid 17 och så kanske 10 st skivor rostbiff mellan 18 och 21. En tortillapizza med salami när jag tillslut landade i soffan hemma. När jag räknar upp det så låter det ju mycket, men nja. Och kött, kött, kött känns ju sådär.

Matslarv + fysiskt ansträngning + stress hela dagen och kvällen lång alltså. Kom i säng strax innan ett och vaknade vid åtta utan att kunna somna om. Har känt mig bakis hela dagen, trots att jag inte drack något igår. Väldigt lämpligt med en träningsfri dag alltså. Tog en promenad i gnistrande snö i förmiddags, men det räknas som återhämtning.

Tidig kväll får det bli ikväll. Och förhoppningsvis tidig morgon med löpning och armhävningsutmaningen i morgon. Kommer bli fint.

Paljetter och pepp

Full fart på jobbet, pyssel hemma, däckbyte och i morgon ett event med jobbet som innebär att jag får damma av guldpaljettklänningen som jag köpte av LindaK för längesen.

Men jag har ändå lyckats få till träningen. Body balance, två styrkepass, ett löpintervallpass och så yoga/stretch i morse. Men det har känts lite motigt. Det är kolsvart på mornarna och skymningen kommer ungefär när jag åker hem från jobbet. Fast morgonträning fungerar ändå bäst för mig, jag har lätt att komma upp på morgonen (ehm, allt är relativt) och jag gillar den där känslan i kroppen som kommer efter ett morgonpass.

På fredagar brukar jag ta sovmorgon (till halv sju) och gå på ett pass i funktionell styrka på lunchen. I morgon blir det dock lite tight att komma ifrån så då får det bli morgongym istället. Klurar på styrka för axlar och triceps och så kondition på det. Ska försöka få till ett pass som alstrar så mycket må bra-känsla att jag kommer att glittra i kapp med paljetterna på kvällen. Håll tummarna!

Bytt är bytt

Eller ja, jag har ju egentligen inte bytt gym än. Bara gjort slut med mitt gamla (det gick bra, vi är fortfarande vänner). Nu spanar jag på de två andra alternativen (jo, stan är rätt liten) och dras lite extra åt ett håll. Men jag tror att vi måste dejta först, för att känna efter.

Breaking up

Min mage gjorde lite uppror igår, så några kettlebellintervaller blev det inte. Försökte skaka av mig ett konstigt illamående under hela dagen och tillslut ledsnade jag och tog en snabb löparrunda och se då försvann illamåendet. Hittade dessutom några stackars gula kantareller som fick följa med hem i huvan på tröjan.

Jag har för övrigt bestämt mig för att göra slut med mitt nuvarande gym. Priset ska höjas rätt rejält och tio år på samma ställe räcker nog. Dags för något nytt. Jag ska bara göra slut först och konflikträdda jag tycker såklart att det känns lite läskigt. Fast rätt, ändå, jag har ju funderat på att byta gym ett bra tag nu. Idag ska jag gå på ett body balance-lunchpass och det brukar vara nog tight att hinna duscha och äta lunch innan jag ska vara tillbaka på jobbet, så jag får nog skjuta upp avslutet tills i morgon bitti.

Det här med att jämföra

En sak jag har lovat mig själv är att inte jämföra mig med någon annan. För att slå ut svart/vitt-tänket som går ut på att om jag inte är bäst så är jag sämst. Och det är skitsvårt. Viss jämförelse kan nog vara peppande, men att låta det bli en måttstock för hur bra man själv lyckas är ju helt idiotiskt.

Så: bara jämföra med mig själv och skita i vad andra presterar.
Sjukt jäkla skitsvårt.

Om jag jämför med andra så är mina löparrundor rätt långsamma. Och korta. Vilket får mig att känna mig dålig. Hur kommer det sig att jag inte springer fortare än jag gör?

Därför att jag jämför mig med andra. Jämfört med mig själv springer jag fort nu. Sen i våras har jag kapat mer än en minut per km, utan att ha lagt upp någon plan. Jag har sprungit för att det har känts skönt och rätt få gånger har jag pressat mig själv. När jag sprang milen för första gången så gjorde jag det på en en tid jag själv var nöjd med, men det var prestationen i sig som jag var stolt över. Springa en mil. Tjejen som i våras fick kämpa för att springa tio minuter i sträck. Hon har gjort det bra.

Jag har gjort det bra.

Så nästa gång när jag står på gymmet och kämpar med mina armhävningar medan tjejen bredvid gör sina lekande lätt så kanske jag kan försöka tänka tillbaka på när jag inte ens klarade en armhävning och hurra lite för mig själv? Ja, vi säger så.

Veckans

En bra träningsvecka med två styrkepass (varav det ena ju gick dåligt, men det gick ju åtminstone), ett pass body balance, ett pass funktionell styrka, två korta yogapass hemma och en kort och snabb löprunda. Då hann jag även med en vilodag igår och förhoppningsvis några tabataintervaller med kettlebellen idag.

Yay!

Go flow

Visst kom flytet tillbaka! Redan i morse. Det härliga ruset i kroppen dök upp efteråt också. Mycket trevligt. Och nästan lite läskigt.

Men vänta här nu, vadå läskigt? Jo, jag har på sistone märkt att den här sköna känslan i kroppen efter träning har blivit starkare och starkare. Ungefär som om jag vore hög. Missförstå mig inte, det är en bra känsla rakt igenom, men jag blir ju onekligen lite misstänksam.

Men så stötte jag på det här och ja, stenålderskvinnan i mig har nog vaknat till liv nu. Och hon gillar visst att styrketräna. Good for her.

Jämfört med tidigare så har mitt svar på varför jag tränar ändrats ganska markant. Tidigare låg tyngdpunkten på att bli smal, vilket inte, såhär i efterhand, känns så produktivt när man är normalviktig. Visst var träningen till viss del rolig och visst mådde jag bra av den, men någon gnista vete fan om det fanns.

Ja men nu då, vad är viktigast nu? Lugnet i kroppen. Dels ett psykiskt lugn; jag slåss inte lika mycket med mig själv längre. Jag kan titta i spegeln och se en stark kropp som håller, istället för att slänga skit på mig själv. Och så det fysiska lugnet; endorfinerna gör sitt liksom.

Så tyngdpunkten nu är måendet. Kryddat med synliga muskler.

Och glädjen, absolut.

No flow

Det känns som om jag borde skriva om ett av förra veckans träningspass istället. Onsdagen, den var ju bra. Morgonpass med styrka och löpintervaller. Stark kropp och gott om endorfiner som skuttade runt efter passet.

Men i dag. Nä. Ibland kommer skitpass. Ibland känns kroppen svag, folk är i vägen och flytet kommer liksom inte. Låt det vara så då. Bättre än inget liksom. (Skjut mig inte för att jag är sådär hurtigt positiv, grejen är helt enkelt att jag redan har hunnit tjura över att jag inte kom in i något flow. Heh.)

Men visst ska jag!

Här har vi tjejen som visserligen spelade fotboll i grundskolan, men som hatade konditionsträningen och helst inte ville träna alls utan bara spela matcher. Hon som under gymnasiet tog den enklaste vägen för att slippa anstränga sig nämnvärt under idrottslektionerna. Hon som visserligen älskade att ta långa promenader, men som i övrigt inte rörde på sig.

Hon köpte visserligen ett gymkort för tio år sedan och har tränat från och till. Några gruppass och lite planlöst lyftande av vikter. Långa perioder där kortet bara stod och tickade utan att utnyttjas. Ett lamt försökt att börja löpträna där hon nog, handen på hjärtat, la ner mest energi på att hitta ett par skor som var svarta istället för tusen olika färger.

Den här tjejen är numera sugen på att starta en träningsblogg.

För att det har hänt något, i år. Jag har börjat springa, i chockrosa barfotaskor. Och jag älskar det. Med springandet har styrketräningen följt. Vem hade kunnat tro att jag skulle bli alldeles lycklig av tanken på att jag nu bor på ett ställe där man kan bygga ett utomhusgym?

Men bloggnamnet då? Ja, kanske hamnar det annat här också. Saker jag blir lycklig av; det finns ju många av dem. Som en påminnelse att göra mer av dem.

Och så den där tanken; Men inte ska väl jag. Träningsblogga. Men visst ska jag!