En liten missberäkning i planeringen gjorde att istället för att springa i gryningsljus i morse fick jag springa i mörker. För nä, det blir inte ljust 06.30, det är först en timme senare det börjar ljusna.
Men på med reflexväst, blinkande benreflex och pannlampa. Och ut i skogen. I mörkret. Sånt brukar jag inte syssla med, jag har alltid varit mörkrädd och de gånger jag har sprungit i mörkret har jag hållit mig efter vägen där det åtminstone är gatlysen en bit. När sedan gatlysena har tagit slut har jag sprungit med bultande hjärta, rädd för det ombestämbara något.
Att ge mig ut i skogen i mörkret, ensam, har aldrig funnits på kartan. Men den här gången gick det bra. Inget rusande hjärta, utan bara stegen mot vägen, Kropp & Själ-podden i öronen och en liten bubbla av ljus. Jag sprang varken speciellt snabbt eller långt, men det var precis det här som mitt skönspringhjärta behövde; för första gången på väldigt länge känner jag den där pickande lilla löpglädjekänslan. And it's lovely.
Extremt mörkrädda jag är imponerad! Du kanske läste om mitt första mörker-pass.. hehe!
SvaraRaderaVad är hemligheten... Inte tänka kanske. :-)
Haha, jo jag är rätt imponerad själv! Ingen aning om vad hemligheten är, det kan iofs hjälpa att jag inte är rädd för älgar ;) Å andra sidan så finns det björn här i skogarna och en av dem skulle jag inte vilja stöta på. Men jo, inte tänka är väl det bästa. Och lyssna på en riktigt bra pod ;)
RaderaMen se där ja Samma som mig där. Det kanske var något lugnande i luften igår? ;-)
SvaraRaderaHeja!