Mina vader och jag

Jag kommer inte riktigt ihåg när det började, men gissningsvis runt 2006. Jag hade börjat vara ute och gå mycket, i återhämtningssyfte efter depression, och mina vader började helt plötsligt krångla. Vid minsta lilla uppförsbacke så stumnade vaderna och blev liksom till två stenhårda stockar. Ont gjorde det dessutom. Om jag, envist, fortsatte kämpa mig framåt så började det tillslut domna ovanpå foten.

Och jag blev arg. Tänkte att det skulle gå över, men icke.

Så jag gick tillslut till läkaren. Jag hade googlat en del innan (såklart) och börjat fundera på om det kanske kunde vara kroniskt compartment syndrome. Men nä, det verkade läskigt och såna diagnoser ville jag ju helst inte ställa på mig själv. Så jag kom, läkaren såg och ingen segrade. Typ. Jag fick träffa en engagerad at-läkare som blev bekymrad och när jag försiktigt nämnde compartment syndrome så hämtade han sin handledare. Som sa "Nä, du har absolut inte compartment syndrome, du tillhör inte någon riskgrupp för det. Du har magnesiumbrist." och så skickades jag hem med ett recept på magnesium.

Vid nästa besök ett recept på järn. Vid nästa besök ett svävande svar om att jag kanske borde stretcha. Vid nästa besök några blodprover. Vid nästa besök ett recept på magnesium (Jaha, du har redan fått det? Och det hjälpte inte? Konstigt). Vid nästa besök en remiss för ansträngsningstest.

Det här pågick under ett par-tre år. Olika läkare varenda gång.

I våras fick jag tillslut träffa en överläkare inom ortopedi. Han bad mig göra tåhävningar och vaderna blev stumma ganska omgående. "Det finns något som heter compartment syndrome" sa han och jag förklarade att jo, jag hade föreslagit de för tidigare läkare men att det hade blivit bortviftat. Jag fick två val: antingen träna mindre eller operation. 

Återigen en remiss, den här gången till kirurgen. Där fick jag träffa en överläkare. Som för det första var 45 minuter sen och inte brydde sig om att be om ursäkt. För det andra så satt han och stirrade in i väggen när han pratade om operation. Hur farligt det var och att jag borde dra ner på tränandet istället.

Saken är den att jag inte har haft så jättestora problem det senaste halvåret. Jag har knappt promenerat alls utan sprungit istället. Från början fick jag samma problem vid löpning, men sedan jag har börjat med framfotalöpning så har jag inte känt av problemen (vilket egentligen är rätt lustigt eftersom det blir större belastning av vaderna, men jag är bara glad över att det fungerar). Så nä, operation kändes inte lockande.

Fast dra ner på träningen ville jag inte heller. Tränar ju inte over the top-mycket liksom. Så jag frågade om alternativ och när han nämnde stretchning av vaderna så ville jag ha ett gäng övningar. "Du kan googla" var hans svar. Som han upprepade. Gång på gång.

Mitt svar var "Nej, du får skicka mig till en sjukgymnast". Som jag upprepade. Gång på gång. Och tillslut fick jag sista ordet.

Så jag har ett gäng övningar nu, ordinerade av en bra sjukgymnast. Problemet är bara att jag inte kommer mig för att göra dem varje dag. Fast under november ska det minsann bli av har jag tänkt. Skitnovember ska bli peppnovember. Så vaderna och lite annat smått och gott ska involveras i en utmaning som sätter igång i morgon. Yay!

En annan typ av träning

Bakiskänslan hade gett med sig när jag klev upp igår så det blev en härlig löprunda i gnistrande snö. Några armhävningar blev det dock inte. Efter att ha släpat ris till den stora brännhögen fanns det liksom inget kraft kvar överhuvudtaget.

Nio och en halv timmes sömn blev det sedan. Skönt, kan tyckas, men när jag vaknade halv åtta i morse, en kvart efter att jag hade planerat att börja jobba, kändes det sådär. Fast det ordnade sig. Prick åtta satt jag på jobbet. Dock lätt illamående så lunchträningspeppen dog. Kan tänkas att jag yogar lite ikväll, annars får det bli en vilodag helt enkelt.

Förresten så filar jag lite på en novemberutmaning. För att hindra skitmånaden nr 1 att dra ner mig. Tror att det kan funka fin-fint!

Och vilka paljetter sen!

Gårdagen innebar inga vanliga arbetsuppgifter utan det skalades 16 kg potatis, det blandades sallad i 10-litershinkar och bars bord. Och så sprangs det i trappor. Från köket i källaren upp på entréplan och vidare upp till konferensrummet som förvandlats till matsal. Tillbaka ner igen. Och så upp. Jag har ingen aning om hur många vändor det blev. I högklackat dessutom. En trappträning som hette duga alltså.

Eftersom morgonen började med hårdkörning av axlarna och ett gäng intervaller på löpbandet så kan man säga att träningsfrekvensen igår var på topp.

Dessvärre var inte matintaget det. Frukost bestående av äggröra och kaffe (bra), bortglömt mellanmål på förmiddagen (mindre bra), kyckling och jordnötssås till lunch (utan den där salladen till som hade behövts), kesella med kiwi och några mandlar vid 15, en grillad korv utan bröd i farten vid 17 och så kanske 10 st skivor rostbiff mellan 18 och 21. En tortillapizza med salami när jag tillslut landade i soffan hemma. När jag räknar upp det så låter det ju mycket, men nja. Och kött, kött, kött känns ju sådär.

Matslarv + fysiskt ansträngning + stress hela dagen och kvällen lång alltså. Kom i säng strax innan ett och vaknade vid åtta utan att kunna somna om. Har känt mig bakis hela dagen, trots att jag inte drack något igår. Väldigt lämpligt med en träningsfri dag alltså. Tog en promenad i gnistrande snö i förmiddags, men det räknas som återhämtning.

Tidig kväll får det bli ikväll. Och förhoppningsvis tidig morgon med löpning och armhävningsutmaningen i morgon. Kommer bli fint.

Paljetter och pepp

Full fart på jobbet, pyssel hemma, däckbyte och i morgon ett event med jobbet som innebär att jag får damma av guldpaljettklänningen som jag köpte av LindaK för längesen.

Men jag har ändå lyckats få till träningen. Body balance, två styrkepass, ett löpintervallpass och så yoga/stretch i morse. Men det har känts lite motigt. Det är kolsvart på mornarna och skymningen kommer ungefär när jag åker hem från jobbet. Fast morgonträning fungerar ändå bäst för mig, jag har lätt att komma upp på morgonen (ehm, allt är relativt) och jag gillar den där känslan i kroppen som kommer efter ett morgonpass.

På fredagar brukar jag ta sovmorgon (till halv sju) och gå på ett pass i funktionell styrka på lunchen. I morgon blir det dock lite tight att komma ifrån så då får det bli morgongym istället. Klurar på styrka för axlar och triceps och så kondition på det. Ska försöka få till ett pass som alstrar så mycket må bra-känsla att jag kommer att glittra i kapp med paljetterna på kvällen. Håll tummarna!

Bytt är bytt

Eller ja, jag har ju egentligen inte bytt gym än. Bara gjort slut med mitt gamla (det gick bra, vi är fortfarande vänner). Nu spanar jag på de två andra alternativen (jo, stan är rätt liten) och dras lite extra åt ett håll. Men jag tror att vi måste dejta först, för att känna efter.

Breaking up

Min mage gjorde lite uppror igår, så några kettlebellintervaller blev det inte. Försökte skaka av mig ett konstigt illamående under hela dagen och tillslut ledsnade jag och tog en snabb löparrunda och se då försvann illamåendet. Hittade dessutom några stackars gula kantareller som fick följa med hem i huvan på tröjan.

Jag har för övrigt bestämt mig för att göra slut med mitt nuvarande gym. Priset ska höjas rätt rejält och tio år på samma ställe räcker nog. Dags för något nytt. Jag ska bara göra slut först och konflikträdda jag tycker såklart att det känns lite läskigt. Fast rätt, ändå, jag har ju funderat på att byta gym ett bra tag nu. Idag ska jag gå på ett body balance-lunchpass och det brukar vara nog tight att hinna duscha och äta lunch innan jag ska vara tillbaka på jobbet, så jag får nog skjuta upp avslutet tills i morgon bitti.

Det här med att jämföra

En sak jag har lovat mig själv är att inte jämföra mig med någon annan. För att slå ut svart/vitt-tänket som går ut på att om jag inte är bäst så är jag sämst. Och det är skitsvårt. Viss jämförelse kan nog vara peppande, men att låta det bli en måttstock för hur bra man själv lyckas är ju helt idiotiskt.

Så: bara jämföra med mig själv och skita i vad andra presterar.
Sjukt jäkla skitsvårt.

Om jag jämför med andra så är mina löparrundor rätt långsamma. Och korta. Vilket får mig att känna mig dålig. Hur kommer det sig att jag inte springer fortare än jag gör?

Därför att jag jämför mig med andra. Jämfört med mig själv springer jag fort nu. Sen i våras har jag kapat mer än en minut per km, utan att ha lagt upp någon plan. Jag har sprungit för att det har känts skönt och rätt få gånger har jag pressat mig själv. När jag sprang milen för första gången så gjorde jag det på en en tid jag själv var nöjd med, men det var prestationen i sig som jag var stolt över. Springa en mil. Tjejen som i våras fick kämpa för att springa tio minuter i sträck. Hon har gjort det bra.

Jag har gjort det bra.

Så nästa gång när jag står på gymmet och kämpar med mina armhävningar medan tjejen bredvid gör sina lekande lätt så kanske jag kan försöka tänka tillbaka på när jag inte ens klarade en armhävning och hurra lite för mig själv? Ja, vi säger så.

Veckans

En bra träningsvecka med två styrkepass (varav det ena ju gick dåligt, men det gick ju åtminstone), ett pass body balance, ett pass funktionell styrka, två korta yogapass hemma och en kort och snabb löprunda. Då hann jag även med en vilodag igår och förhoppningsvis några tabataintervaller med kettlebellen idag.

Yay!

Go flow

Visst kom flytet tillbaka! Redan i morse. Det härliga ruset i kroppen dök upp efteråt också. Mycket trevligt. Och nästan lite läskigt.

Men vänta här nu, vadå läskigt? Jo, jag har på sistone märkt att den här sköna känslan i kroppen efter träning har blivit starkare och starkare. Ungefär som om jag vore hög. Missförstå mig inte, det är en bra känsla rakt igenom, men jag blir ju onekligen lite misstänksam.

Men så stötte jag på det här och ja, stenålderskvinnan i mig har nog vaknat till liv nu. Och hon gillar visst att styrketräna. Good for her.

Jämfört med tidigare så har mitt svar på varför jag tränar ändrats ganska markant. Tidigare låg tyngdpunkten på att bli smal, vilket inte, såhär i efterhand, känns så produktivt när man är normalviktig. Visst var träningen till viss del rolig och visst mådde jag bra av den, men någon gnista vete fan om det fanns.

Ja men nu då, vad är viktigast nu? Lugnet i kroppen. Dels ett psykiskt lugn; jag slåss inte lika mycket med mig själv längre. Jag kan titta i spegeln och se en stark kropp som håller, istället för att slänga skit på mig själv. Och så det fysiska lugnet; endorfinerna gör sitt liksom.

Så tyngdpunkten nu är måendet. Kryddat med synliga muskler.

Och glädjen, absolut.

No flow

Det känns som om jag borde skriva om ett av förra veckans träningspass istället. Onsdagen, den var ju bra. Morgonpass med styrka och löpintervaller. Stark kropp och gott om endorfiner som skuttade runt efter passet.

Men i dag. Nä. Ibland kommer skitpass. Ibland känns kroppen svag, folk är i vägen och flytet kommer liksom inte. Låt det vara så då. Bättre än inget liksom. (Skjut mig inte för att jag är sådär hurtigt positiv, grejen är helt enkelt att jag redan har hunnit tjura över att jag inte kom in i något flow. Heh.)

Men visst ska jag!

Här har vi tjejen som visserligen spelade fotboll i grundskolan, men som hatade konditionsträningen och helst inte ville träna alls utan bara spela matcher. Hon som under gymnasiet tog den enklaste vägen för att slippa anstränga sig nämnvärt under idrottslektionerna. Hon som visserligen älskade att ta långa promenader, men som i övrigt inte rörde på sig.

Hon köpte visserligen ett gymkort för tio år sedan och har tränat från och till. Några gruppass och lite planlöst lyftande av vikter. Långa perioder där kortet bara stod och tickade utan att utnyttjas. Ett lamt försökt att börja löpträna där hon nog, handen på hjärtat, la ner mest energi på att hitta ett par skor som var svarta istället för tusen olika färger.

Den här tjejen är numera sugen på att starta en träningsblogg.

För att det har hänt något, i år. Jag har börjat springa, i chockrosa barfotaskor. Och jag älskar det. Med springandet har styrketräningen följt. Vem hade kunnat tro att jag skulle bli alldeles lycklig av tanken på att jag nu bor på ett ställe där man kan bygga ett utomhusgym?

Men bloggnamnet då? Ja, kanske hamnar det annat här också. Saker jag blir lycklig av; det finns ju många av dem. Som en påminnelse att göra mer av dem.

Och så den där tanken; Men inte ska väl jag. Träningsblogga. Men visst ska jag!