I söndags bestämde jag mig för att jag var frisk och gav mig ut för att morgonspringa. Med vissheten om att jag kanske inte skulle orka så långt och inte speciellt snabb. Att lunka fram var okej bestämde jag mig för, jag ville ju inte pusha kroppen och bli sjuk igen.
Så jag sprang. Jag försökte springa sakta, men hamnade ändå på en bra takt. Men det kändes så lätt. Så hur skulle det vara om jag varje gång kunde ta och lägga prestationsångesten på hyllan eftersom jag ändå bara springer för att jag tycker att det är skönt? Låter som en bra idé va?
Klokt! Skönspring låter härligt.
SvaraRadera