En liten missberäkning i planeringen gjorde att istället för att springa i gryningsljus i morse fick jag springa i mörker. För nä, det blir inte ljust 06.30, det är först en timme senare det börjar ljusna.
Men på med reflexväst, blinkande benreflex och pannlampa. Och ut i skogen. I mörkret. Sånt brukar jag inte syssla med, jag har alltid varit mörkrädd och de gånger jag har sprungit i mörkret har jag hållit mig efter vägen där det åtminstone är gatlysen en bit. När sedan gatlysena har tagit slut har jag sprungit med bultande hjärta, rädd för det ombestämbara något.
Att ge mig ut i skogen i mörkret, ensam, har aldrig funnits på kartan. Men den här gången gick det bra. Inget rusande hjärta, utan bara stegen mot vägen, Kropp & Själ-podden i öronen och en liten bubbla av ljus. Jag sprang varken speciellt snabbt eller långt, men det var precis det här som mitt skönspringhjärta behövde; för första gången på väldigt länge känner jag den där pickande lilla löpglädjekänslan. And it's lovely.
