Startskottet

Det blir en utmaning av för min del. Sex veckor har jag tänkt mig, dvs. 25 februari-7 april.

Vad består utmaningen av då? Tja, det blir inget poängsystem den här gången, det blir ramar innehållande lite flum känns det som. Men jag tror på det!

Största fokus blir att hålla mig bort från socker. Den här första veckan blir så gott som fruktlös (hehe) och självklart godislös. Inte för att jag äter speciellt mycket godis annars, men många bäckar små och jag känner av suget efter socker. Jag byter det mesta av frukten mot bär den här veckan helt enkelt. Och så bort med bröd och pasta. Kanske håller jag mig borta från de två senare under alla de här veckorna, kanske äter jag lite.

När det gäller träningen så tänker jag mig mer intervallbetonad kondition. Helst tre pass i veckan. Styrketräningen fortsätter jag med, men den ska bli tyngre. När de här sex veckorna är över ska jag banne mig vara starkare.

Och så yoga och rörlighet på det.

Blir nog bra. Och jag är peppad. Det viktigaste!

Ohets

I morse på gymmet upptäckte jag minsann en definition på insidan av armarna, en härlig grop vid biceps. Yay! Lite svårt att beskriva varför jag blir glad över en grop, men för någon som nästan aldrig har sett röken av några egna muskler så är det rätt häftigt när de visar sig.

Apropå synliga muskler så har det ju pågått en ordentlig debatt kring tränings- och hälsobloggar på sistone. Om vad som visas upp och inte, om ideal, om redovisning av kalorier och tyngd på vikter, om hetsen kring att bara äta ren och ekologisk mat, om att jaga muskelmassa och trimma bort fluff.

Det är klart att det är svårt att bara ta till sig av de bra sakerna, att sortera bort det som ställer till det i ens hjärna. Jag tror att mat och träning ställer till det i mångas huvuden, helt enkelt.

Jag mår väldigt bra av att träna. Jag mår bra av att känna att kroppen svarar, att jag orkar mer och att det ger mig rutiner. Och jag mår bra av att känna mig fin, att se stark ut. Det känns som något man inte ska erkänna, men så är det. Samtidigt handlar det om mina ideal gällande mig själv, vad som fungerar för min kropp. Givetvis är jag delvis färgad av hur idealen i samhället ser ut, men hey, jag jobbar på att hitta mig själv och jag har kommit långt.

I november körde jag ju en utmaning med mig själv. För att ta fokus från skitnovember och pusha mina gränser. Och det gick ju bra! Jag har gått och funderat på att köra i gång en utmaning igen, men blåsvädret kring kost och hälsa har fått mig att tveka. En utmaning nu skulle handla om att minska på fluffet och på så vis få musklerna att synas lite mer. Men av vilken anledning?

Så jag har tänkt såhär: jag behöver utmana mig själv. Som det är ju så snurrar jag runt i samma hjulspår. Jag tränar, äter hyfsat och mitt fokus ligger... ingenstans, egentligen. Jag vill ha fokus! Och jag vill se att det händer något. Vad jag sedan skriver på min blogg lär inte ge några större ringar på vattnet eftersom det inte är så många som hänger här. Jag kommer att fota mig själv så att jag kan jämföra, men jag vete fan om jag kommer att lägga upp några bilder här. Eller så gör jag det.

Jag har inte tänkt mer än såhär (ehm, det räcker kanske?), men jag vill bli starkare och se starkare ut. Jag tror inte att jag kommer att hetsa mig själv och jag tror inte att jag kommer hetsa någon annan.

Skönspring blev smärtspring

I söndags skulle jag skönspringa. Fast jag sköt upp det. Bakade muffins. Improviserade ihop hälsobollar. Slösurfade.

Strax efter fyra kom jag tillslut ut. Och det var fortfarande ljust! Fantastiskt. Jag sprang längs stor-vägen och efter en bit så upptäckte jag att den lilla skogsvägen var plogad. Jag tittade upp mot den och övervägde att springa in där, trots mördarbacken i början, och så... pang. Vänsterfoten rakt ner i ett hål, vristen som vek sig och knäet som slog i backen. Samma vrist som har krånglat tidigare, efter en snedklivning.

Flög såklart upp på fötter, snabbt. För ingen såg väl? (Nä, ute på landet, med skog på båda sidorna av vägen ser någon sällan. Vad det nu hade gjort, om någon sett mig stypa raklång?) Linkade den där dryga kilometern hem igen, tjurig och övertygad om att nu skulle det inte bli träning på flera veckor. Ont gjorde det ju dessutom.

Nu vet jag inte om det var för att jag har utomordentligt läkkött, eller för att min kloke sambo såg till att linda foten hårt eller om tigerbalsamet som jag smörjde in med lindrade, men redan på måndag eftermiddag kändes den rätt okej. Ändå kunde jag knappt gå på måndag morgon. Så heja kroppen och heja klokhet, nu på söndag kanske det blir skönspring trots allt.