Färgchock och sjuksmock

Årets sista pass gick av stapeln redan i fredags. Ett rätt uselt pass eftersom jag utmanade ödet och åt äggröra till lunch. Åh så nyttigt och ändå ack så dåligt för min kropp. Magknipet dök upp en halvtimme senare och jag försökte rädda upp med samarin (vilket antagligen var anledningen till att jag inte blev liggande i soffan). Kände mig rätt okej när jag åkte till gymmet, men när jag tog i lite extra så kom krampen. Så nä, det är nog lika bra att hålla fast vid att jag helt enkelt inte kan äta ägg. Jag får vara glad över att jag fortfarande kan baka med ägg åtminstone.

Något som däremot föll bra ut var testet av mina nya Five Fingers. Jag testsprang en kilometer på bandet och travade sedan runt på gymmet med dem. Fem tummar upp får de än så länge. Och färgerna är ju minst sagt härliga. Speciellt till mina galna träningstights.

Men varför årets sista pass i fredags? Det är ju tre dagar sen dess. Tja, den där förkylningen som har fällt hela min familj satte förstås klorna i mig. Jag tror att jag kanske kommer lindrigare undan än dem och klarar mig med enbart enorma mängder snor i hjärnan, nysningar och ett (!) rinnande öga. Åtminstone känner jag mig bättre idag än jag gjorde igår, så jag hoppas att det inte vänder igen.

Och jo, jag blev sur när jag insåg att jag blivit sjuk. Som ättika. Vilket egentligen är rätt bortkastat. Jag blir ju liksom inte sjuk så ofta och nån gång per år borde jag ju kunna ta. Men jag hade ju planerat. Två veckors ledighet från jobbet skulle ju innebära två veckor av tid att träna. Men nu får det helt enkelt bli en massa tid till att planera kommande träning istället. Sätta ihop pass och ladda inför yogan som drar igång nästa vecka.

Och fira nyår med den bästa lilla familjen av två- och fyrbeningar. Gott nytt år!

Julens träning

I söndags skulle jag köra ett relativt snabbt pass på gymmet innan det var dags att se Hobbit på bio. Fast jag hade liksom lite svårt att slita mig. Jag hann i tid till bion, men med rätt skakig kropp. Fasade lite inför att julaftonen skulle innebära samma mördade träningsvärk i benen som förra veckan, men den här gången var det ryggens tur.

En kort och lugn jogg på julaftonens morgon blev det ändå, följd av en del rullade på foam rollern och igår vila.

I morse vaknade jag med sjukt dåligt humör och det dröjde rätt länge innan jag förstod att det var utebliven träning som var problemet. Snöskottning i all ära, men min kropp verkar behöva lyfta vikter numera.

Uppvärmningen idag blev 2,5 timmes skottning (vi avverkade både infart och garagetak) och sen hemmaträning i form av svingar, fyra tabator och så höftlyft och bröstpress på boll.

Betydligt lugnare i kroppen nu kan jag säga.

Aj!

Jag gillar att träna ben. Speciellt lår och rumpa. Antagligen för att det handlar om stora muskler som jag dessutom är rätt stark i.

Fast inte tillräckligt stark för att kunna göra pistols, som sagt. Så jag googlade och la upp en plan. Körde enbensknäböj med pallhjälp (ner i knäböj, nudda pallen med rumpan och så upp igen) i lördags. 4x10 stycken på varje ben. Gick finemang. Och på söndagen dök träningsvärken upp. Mestadels i rumpan, men även i låren.

I måndags kunde jag knappt röra mig, men igår, när värken har lättat rätt bra, så körde jag benpress och knäböj på gymmet. Har inte kört enbensbenpress tidigare och hej vad det tog. När jag sedan skulle ta mig nerför trappan till flexpasset så bar knappt benen, men efter flexen kändes det inte så farligt.

Under dagen igår var benen rätt möra och när jag skottade på kvällen så kände jag den komma krypande. Eller nä, den galopperade snarare. Jag rullade lite på foamrollern när jag kom in och jo, det kändes nog bättre.

I morse kom jag knappt in i bilen.

Träningsvärken from hell har satt sig i både rumpa och lår och visst, träningsvärk kan vara skönt, men det här är ju löjligt. Jag sitter och blänger mot trappan på jobbet eftersom jag vet att jag måste ta mig ned för den på lunchen. Och sen upp. Och så ned igen.

Hej, mitt namn är Linda Kylskåp och ledstången är min bästa vän.

Gårdagens intervallpass

Efter första intervallen med bland annat björngång kände jag att "Nä, det här passet ska jag aldrig gå på igen".

Det var så vidrigt jobbigt. Och just därför ska jag fortsätta gå på åtminstone ett intervallpass i veckan. (Här har vi ett exempel på vettig logik.)

Det brände rätt duktigt i mina lungor efter passet och jag blev lite förvånad. För jag har ju rätt hyfsad kondition. Springer och så. Sen insåg jag att det inte har blivit så mycket konditionsträning den senaste månaden, utan mest styrketräning. Vilket ju också ger kondition, men inte riktigt det där flåset som sattes under press igår.

Logiken?

Det är sista rycket på jobbet innan jul och vi jobbar parallellt med två tidningar just nu, så hej stress. Jag var lite nervös över att inte kunna komma iväg på lunchpasset, men nu har det lugnat ner sig lite så det blir inga problem.

Med min logik så är jag nu istället nervös över passet. Det blir mitt första intervallflex-pass på Friskis och såklart börjar jag undra om jag kommer att orka. Som om passet i funktionell styrka som jag körde på förra gymmet inte var galet jobbigt. Det orkade jag. Och orkar jag inte så vilar jag. Vad fan, ibland undrar jag varför min hjärna måste göra allt så jäkla komplicerat.

Hur gick det här till?

Det kan vara så att man råkar kommentera på en blogg. Kanske på en text om pistols. Och så råkar det kanske bli så att man liksom går med på en utmaning. Som går ut på att göra pistols. Trots att man inte ens klarar pi... utan mest bara faller ihop i en hög.

Så kan det vara.

3 pistols på vardera ben ska fixas och deadline är 31 januari. Pepp!

Ändrat

Jag gillar ju det här med att planera, men jag måste jobba på att inte bli skitsur bara för att saker och ting ändras. Som i morse. Inplanerad träning på gymmet, men innan dess hade jag även planerat att skotta eftersom det skulle dimpa ner snö under natten. Och det damp ner. Massor. Så den där planerade 20 minuters-skottningen blev 40 minuter. Alltså blev det lite tight att åka till gymmet, trots att jag klev upp halv sex.

Sur som ättika gick jag omkring med snöbjörnen och först mot slutet så skärpte jag till mig. Saker och ting ändras, get over it liksom. Nu fick jag ju till både träning och nytta. Låt det vara gott nog liksom.

Lära känna-fasen

Jag saknar november lite. Träningsrutinen. Måndagar med body balance på lunchen, tisdagar, onsdagar och torsdagar med styrketräning och fredagar med lunchpasset i funktionell styrka. Jag saknar det nog mest för att det var enkelt. Jag behövde inte tänka så mycket, bara göra.

Den här veckan är min första på Friskis och jo, utdelningen har varit hyfsad. Jag kom överens med mig själv om att det här får bli en mellanvecka. Det räcker med att passen har varit ok. Vi håller ju fortfarande på att lära känna varandra, trots att vi redan per definition kilar stadigt.

I tisdags gick första passet av stapeln. Kände mig lite vilsen, men fick ihop ett helt okej pass med ben, rygg och axlar. Blev peppad av alla redskap och maskiner som inte fanns på gamla gymmet. Men vilsen, som sagt. Så jag bokade in en genomgång- (och blev rätt stolt över mig själv, om det är något som jag är extra dålig på så är det att be om hjälp.

I onsdags löpte jag lite och lyckades sedan leta mig in till cirkelgymmet (mitt lokalsinne är ett kapitel i sig). Två varv med planktabata mellan.

I morse blev det yoga/stretch hemma innan jag gav mig ut i klass 1-varningen (som vi, här i Norrland, kallar helt vanlig vinter) och åkte till Sundsvall med några kollegor. Hade en vag tanke om att nöjesskotta när jag kom hem, men soffan lockade mer. Dessutom behöver jag ladda in för jobbets julfestmaskerad i morgon kväll.

Fast innan den går av stapeln tänkte jag hinna med ett pass på gymmet i morgon. Axlar och triceps känns som en bra plan. Mycket pepp trots att jag är sjukt trött just nu!

December

Men nä. Det blir ingen utmaning i december. Jag var inne på att försöka komma upp i samma poäng fram till 24 december som jag hade gjort under hela november. Men nä. Utmaningen får helt enkelt bli att göra saker jag mår bra av eftersom jag mår bra av dem, inte för att samla så många poäng som möjligt. Komma ihåg att dricka rejält med vatten, äta D-vitamin och stretcha vaderna ändå. Den här Duktiga flickan i mig går såklart igång på att samla poäng och redovisa, men när fokus hamnar på samlandet i sig så känns det lite fel.

Så. Den stora utmaningen: fortsätta må bra. Och våga klampa in på det nya gymmet. För det mina vänner, det är läskigt. Jag gillar att kunna planera och nu, när jag inte har stenkoll på var alla maskiner står t.ex. så känns det lite motigt att åka till gymmet. För att det är nytt. Inspirerande, javisst. Men läskigt. Och nyttigt.

Novemberutmaning: Slutrapport

SISTA VECKAN+ AVVERKAD!

Antal poäng totalt: 1154

Den sista veckan bestod ju av två bonusdagar eftersom jag ville ha med alla 30 dagar i november. Mitt sikte var ju satt på 1020 poäng och det klarade jag ju med råge. För att vara ärlig så trodde jag att jag med nöd och näppe skulle nå målet, jag trodde att det skulle bli tungt och att jag skulle ge upp. Men se där, det gjorde jag inte. Mycket stolt tjej alltså.

Jag glömde att mäta i morse, men det spelar ingen större roll eftersom det inte var det som var fokus. Jag skulle ta mig igenom november utan att varje dag vilja dra täcket över huvudet och aldrig kliva upp. Visst har några dagar varit skit, men det går nog aldrig att komma ifrån. Det måste få finnas skitdagar så länge de går över.

Jag har morgontränat rätt mycket. Kivit upp halv sex och åkt till gymmet innan jobbet. Och älskat det. Faktiskt. Så mycket att jag de dagar som jag inte morgontränat varit rätt grinig (något som nästan är lite läskigt i sig).

Jag tror att min kropp har mått bra av att få ordentligt med vatten varje dag och jag tror att mina vader har uppskattat stretchingen. Båda de punkterna resulterade dessutom i full pott under hela månaden.

Belöningen då? Äsch, jag vet inte. Massage tänkte jag ju, men jag har inte bokat in något. Jag snubblade ju över en TRX till superpris för några veckor sen och det kanske får vara belöningen? Det känns liksom som stoltheten är belöning nog (jo, det låter ju fantastiskt... tråkigt) och att jag förhoppningsvis har skaffat mig nya vanor (det ska ju ta tre veckor).

Yay!