Jag har alltid haft ett lite trixigt förhållande till mat. Inga ätstörningar som bulimi eller anorexi, men ett lite avigt förhållande till ätande. Jag har i perioder burit på några kilon för mycket för min kropp och halvhjärtat försökt bli av med dem, utan att inse att jag i första hand behövde vara snäll med mig själv istället för att slänga arga blickar i spegeln. Fast det är ju liksom rätt svårt att vara snäll mot sig själv när snällheten mäts i socker. Sockret har i första hand använts som tröst eller belöning, något som det där belöningscentrat som verkar leva kvar på stenåldern har jublat över. För flera tusen år sedan var ju socker the good shit liksom, nu är det mest bara shit.
De senaste åren har jag börjat landa i mig själv. Det låter flummigt, men jag kommer liksom rätt bra överens med den där tjejen i spegeln. Det senaste halvåret tycker jag dessutom att jag har landat i kosten. Jag vet vad min kropp mår bra av och jag har i de flesta fall inga problem med att välja det bra alternativet istället för det sedan länge invanda.
Men när jag står i kön till kassan på Ica med fryspizza i korgen och får dåligt samvete, eller när jag äter den makalöst goda Carbonaran med pasta till lunch på jobbet och helst vill gömma undan tallriken; då ringer den berömda varningsklockan. Inte just då i samma sekund, men lite senare, när jag tänker tillbaka.
Mat ska vara något bra, något som inte är ångestladdat utan bara härligt. Mat ska vara gott, ge näring och energi. Jag äter gärna strimlad vitkål istället för pasta till köttfärssåsen, men ska jag äta Pasta Carbonara så ska det vara pasta till. Är jag sugen på Icas mozzarellapizza, som jag råkar tycka är väldigt god, så ska jag äta det. Inte varje dag, men det händer inte. Snudd på alla middagar som jag äter hemma är just hemlagade, fyllda med bra grejor som jag mår bra av.
Jag har kommit så långt på väg och jag står hyfsat stadigt nu. Ändå dyker de här tankarna upp. Inte lika ofta, men de kommer. Det eviga kampen mot sig själv, ska den verkligen behöva vara evig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar