I söndags skulle jag skönspringa. Fast jag sköt upp det. Bakade muffins. Improviserade ihop hälsobollar. Slösurfade.
Strax efter fyra kom jag tillslut ut. Och det var fortfarande ljust! Fantastiskt. Jag sprang längs stor-vägen och efter en bit så upptäckte jag att den lilla skogsvägen var plogad. Jag tittade upp mot den och övervägde att springa in där, trots mördarbacken i början, och så... pang. Vänsterfoten rakt ner i ett hål, vristen som vek sig och knäet som slog i backen. Samma vrist som har krånglat tidigare, efter en snedklivning.
Flög såklart upp på fötter, snabbt. För ingen såg väl? (Nä, ute på landet, med skog på båda sidorna av vägen ser någon sällan. Vad det nu hade gjort, om någon sett mig stypa raklång?) Linkade den där dryga kilometern hem igen, tjurig och övertygad om att nu skulle det inte bli träning på flera veckor. Ont gjorde det ju dessutom.
Nu vet jag inte om det var för att jag har utomordentligt läkkött, eller för att min kloke sambo såg till att linda foten hårt eller om tigerbalsamet som jag smörjde in med lindrade, men redan på måndag eftermiddag kändes den rätt okej. Ändå kunde jag knappt gå på måndag morgon. Så heja kroppen och heja klokhet, nu på söndag kanske det blir skönspring trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar