Fredagens

GOOD STUFF Träningen har flutit på bra under veckan, trots stressigt på jobbet. Och jag har fått beröm både för min rörlighet i höfterna och för min teknik när jag gör thrusters med kettlebell. Rörligheten i höfterna tackar jag yogan för och tekniken kan jag faktiskt tacka mig själv. För att jag har läst, tittat på videos och för att jag faktiskt känner i kroppen att tekniken sitter

BAD STUFF Tidigare nämnda jobbstress och så att jag vaknade 05.03 med ett rinnande öga i morse. Det gjorde ont att ha det öppet och det gjorde ont att blunda. Så jag klev upp och kom i väldigt bra tid till gymmet. En bra väckarklocka utan snoozefunktion alltså. Fast jag tror att jag håller mig till den vanliga väckaren, även om risken att jag somnar om är stor. Ögat har slutat rinna nu och värker mest, men jag gissar att jag har legat och gnuggat i det i sömnen helt enkelt.

För att hon skriver så jävla bra

Fantastiska Mia Skäringer.

Det där springandet

Det är drygt ett år sedan jag sprang min första mil. Jag trodde att det var två år sedan, det känns så längesen, men det finns ju loggat i Runkeeper.

Jag började springa förra våren. Sprang mycket under sommaren. Jag kommer ihåg att det var jobbigt, såklart, men det var också skönt. Roligt. Till och med under passen, inte bara efter. Det fanns flyt. Det var roligt.

Och det känns så avlägset.

Jag vet inte vad som hände. Ett lopp, skavsåren from hell. Och kravet på prestation. Från mig själv. Jag har ju slagits mot de där kraven tidigare. Att jag borde springa fortare, springa längre. Gärna samtidigt. Jag lyckades kväva dem tidigare, men de satte liksom klorna i mig i våras.

Sen dess har jag knappt sprungit. Försökt, men... nä. Backintervaller är det som har funkat, men det där efterlängtande skönspringet... nä.

Idag tog jag med mig löparkläder till jobbet. Med siktet ställd på en långpromenad runt sjöarna. En liten tanke om att kanske springa. Kanske. Fast jag ville inte, det var skönt att gå. Så jag gick. Ända tills jag hade ett par kilometer kvar till bilen. Då ryckte det i benen. Så jag sprang. Några ynka hundra meter. Gick. Började springa när andan föll på. Och jag tyckte att jag kände det där kvillret inuti. Svagt, svagt. Även fastän huvudet muttrade på om att jag inte kan springa.

Yinyogan har lärt mig att allt inte behöver vara prestation, att alla kroppar svarar och reagerar olika och att hur det än är så är det okej. Tänk om den tanken kunde få hänga med vid löpningen också.

Hej oktober (lite sent)

Förra veckan hipp som happ-tränade jag för att väcka kroppen efter förkylningen. Den var rätt svårväckt, kraften var liksom inte där, men på väg mot banan åtminstone.

Nu har jag dragit igång ett nytt upplägg. Jaja, man ska hålla sig till ett upplägg länge för resultat, men min hjärna behöver lära sig ett och annat. Till exempel att det inte ska köras få reps och tre sets hela tiden. Lär dig stå ut med fler sets. Och fler reps, för all del. Så kort periodisering blir det, med hjälp av ett upplägg som jag tjuvat från Sockertjocken.

Vecka 1: 9 reps
Vecka 2: 3 reps
Vecka 3: 6 reps

osv under 12 veckor tänker jag mig. Antalet sets har jag inte riktigt bestämt mig för än. Min comfort zone ligger på 3 sets så den här veckan kör jag fyra. Kanske fler nästa vecka och färre den tredje veckan? Vi får se.

Och så en stor dos yinyoga, styrkekondition och rörlighetsträning på det. Blir nog bra.

Taking back the gym

Tre veckor senare kunde jag äntligen trava in på gymmet igen.

Nu, efter tre styrkepass och ett flex-pass travar jag inte, jag stapplar. Hej träningsvärk. Och hej endorfiner; er har jag saknat!