Yinyogan i söndags var intressant. Fast träningsvärken i benen kände jag inte av så mycket. Däremot suckade jag djupt när läraren sa att vi skulle lägga oss i vilande hjälten. Vilande hjälten och jag kommer inte överens, jag skulle kunna gå så långt att säga att jag är rädd för vilande hjälten. Visst är sträckningen längs framsida lår aj-oj-intressant-skön, men 3 minuter är lång tid. Och dessutom ska man sedan ta sig ur den, det är nog där det mesta mesta av min rädsla ligger.
Så jag fegade ur lite och tog bolstret till hjälp. Sjönk ner och det sträckte. Lagom, liksom.
Och så kom läraren, denna fantastiska människa som är så duktig på att känna in.
"Hur känns det?"
"Jo, det känns bra!"
"Så du menar att du ligger här och har det skönt, ganska bekvämt?"
"Ehm, jo, jag... ehm."
"Jag tycker att du ska testa utan bolstret."
So I did. Och jag försökte andas, lugnt och sansat, för paniken låg där någonstans i bakgrunden. Men det gick bra. Och jag tog mig ur.
Så jag ska fortsätta nöta vilande hjälten. För jag tror att den behövs. För att den ger exakt samma känsla som en full brygga gjorde första gången. Nu älskar jag bryggan. Jag ska banne mig älska hjälten så småningom också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar