Jag kommer inte riktigt ihåg när det började, men gissningsvis runt 2006. Jag hade börjat vara ute och gå mycket, i återhämtningssyfte efter depression, och mina vader började helt plötsligt krångla. Vid minsta lilla uppförsbacke så stumnade vaderna och blev liksom till två stenhårda stockar. Ont gjorde det dessutom. Om jag, envist, fortsatte kämpa mig framåt så började det tillslut domna ovanpå foten.
Och jag blev arg. Tänkte att det skulle gå över, men icke.
Så jag gick tillslut till läkaren. Jag hade googlat en del innan (såklart) och börjat fundera på om det kanske kunde vara kroniskt compartment syndrome. Men nä, det verkade läskigt och såna diagnoser ville jag ju helst inte ställa på mig själv. Så jag kom, läkaren såg och ingen segrade. Typ. Jag fick träffa en engagerad at-läkare som blev bekymrad och när jag försiktigt nämnde compartment syndrome så hämtade han sin handledare. Som sa "Nä, du har absolut inte compartment syndrome, du tillhör inte någon riskgrupp för det. Du har magnesiumbrist." och så skickades jag hem med ett recept på magnesium.
Vid nästa besök ett recept på järn. Vid nästa besök ett svävande svar om att jag kanske borde stretcha. Vid nästa besök några blodprover. Vid nästa besök ett recept på magnesium (Jaha, du har redan fått det? Och det hjälpte inte? Konstigt). Vid nästa besök en remiss för ansträngsningstest.
Det här pågick under ett par-tre år. Olika läkare varenda gång.
I våras fick jag tillslut träffa en överläkare inom ortopedi. Han bad mig göra tåhävningar och vaderna blev stumma ganska omgående. "Det finns något som heter compartment syndrome" sa han och jag förklarade att jo, jag hade föreslagit de för tidigare läkare men att det hade blivit bortviftat. Jag fick två val: antingen träna mindre eller operation.
Återigen en remiss, den här gången till kirurgen. Där fick jag träffa en överläkare. Som för det första var 45 minuter sen och inte brydde sig om att be om ursäkt. För det andra så satt han och stirrade in i väggen när han pratade om operation. Hur farligt det var och att jag borde dra ner på tränandet istället.
Saken är den att jag inte har haft så jättestora problem det senaste halvåret. Jag har knappt promenerat alls utan sprungit istället. Från början fick jag samma problem vid löpning, men sedan jag har börjat med framfotalöpning så har jag inte känt av problemen (vilket egentligen är rätt lustigt eftersom det blir större belastning av vaderna, men jag är bara glad över att det fungerar). Så nä, operation kändes inte lockande.
Fast dra ner på träningen ville jag inte heller. Tränar ju inte over the top-mycket liksom. Så jag frågade om alternativ och när han nämnde stretchning av vaderna så ville jag ha ett gäng övningar. "Du kan googla" var hans svar. Som han upprepade. Gång på gång.
Mitt svar var "Nej, du får skicka mig till en sjukgymnast". Som jag upprepade. Gång på gång. Och tillslut fick jag sista ordet.
Så jag har ett gäng övningar nu, ordinerade av en bra sjukgymnast. Problemet är bara att jag inte kommer mig för att göra dem varje dag. Fast under november ska det minsann bli av har jag tänkt. Skitnovember ska bli peppnovember. Så vaderna och lite annat smått och gott ska involveras i en utmaning som sätter igång i morgon. Yay!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar