Löplängtan

Att vagga en bebis till sömns i en sjal - en sjujäkla träning för ryggen. Apropå förra inlägget.

Fast det var inte det jag skulle skriva. Jag skulle skriva att jag håller på att längta ihjäl mig efter att få springa. Min kondition är ju rätt usel nu med "bara" promenader som pulshöjning så jag har ju på känn att det kommer att vara fruktansvärt jobbigt när jag väl ska springa. Å andra sidan så har jag bestämt mig för att börja från noll. Kanske följa Runkeepers program för att börja springa.

Jag tog några steg, kanske 20, när jag var ute med vagnen för ett par dagar sen. Vi har ingen fancy joggingvagn utan en rejäl en. Inte optimalt, men de där stegen alltså. Nästan runner's high (nåja...). Och jag som alltid tyckt att de där joggingvagnarna verkar onödiga kunde inte låta bli att googla lite när jag kom hem. Snordyra och onödiga... och kanske något jag kan önska mig när jag fyller år om en månad?

Men först Mammamage, som sagt. Och jag har så svårt att motivera mig. Det borde vara enkelt med tanke på hur mycket jag längtar efter att springa, men det är visst i teorin bara.

Lite gammalt och lite nytt

Inte mycket till action här inte. Och trots nytt år så blir det nog inte mer. Eller så blir det det. Det blir när det blir, när jag känner att jag vill skriva av mig helt enkelt. Antagligen fortsätter det handla mest om träning. Och kost. Just för att det är så viktigt. Och intressant!

Slutet av 2013, typ halva november och hela december, går inte till historien som någon träningstopp eftersom min axel krånglade. Supraspinatus, för att vara exakt. Transversus var nämligen en rejält uptight bully så ingen axelträning. Eller ingen träning som engagerade axlarna överhuvudtaget.  Bröst t.ex. blev också ett big no no. Det gick ju ändå, tack och lov. Dödstråkig rehab med gummiband när naprapaten började få bukt med alla spänningar och knutor.

Mer fokus på rygg, ben och flås blev det istället. Och så har jag börjat springa igen. Kravlöst. Åtminstone försöker jag. Jag har försökt göra det jag gillar: jogga långsamt, köra löpskolning med diverse hopp och höga knän och springa uppför backar. Utan Runkeeper och utan att ens kolla på klockan eller försöka hålla koll på kilometer. Och i skogen! Kan tänka mig att alla djur har funderat över allt mitt skuttande. I går, på årets sista dag, körde jag en cirkel med utfall framåt/åt sidan/bakåt och sumo squats med en trädstock.

När det kommer till kosten så tror jag att jag har börjat hitta hem. Det som är mitt sätt att äta, rätt sätt att tänka när det gäller min kropp och mitt huvud. För jo, jag tror att det är väldigt personligt, det här med att äta. Jag började med GI för några år sedan och i samma veva kickade träningsglädjen igång. Jag har gjort några korta besök i lchf, periodisk fasta och 5:2. Och nu landat? Nä, kanske inte riktigt, men jag är på god väg. Satsa på den gamla goda 80/20-principen, sluta med förbud och börja känna efter. De senaste veckorna har många pusselbitar fallit på plats, mycket tack vare bästa Jeanna som hjälpt mig med en kostanalys och smarta inputs. Pusslandet fortsätter men det känns som att det går åt rätt håll.

I dag är dessutom första glutenfria dagen av totalt 31. En utmaning eftersom det mesta med gluten är så fantastiskt gott, men bestämmer jag mig bara så brukar det gå vägen. Men i stycket ovan nämnde jag ju sluta med förbud, hur går det ihop med att inte äta gluten? Tja, det gör det väl inte. Saken är dock den att jag under det senaste året (eller mer?), i princip varje dag, har gått runt med en slemboll i halsen. Bihålorna bråkar till och från eftersom de samlar på sig en massa segt gegg och jag fick i våras rådet att dra ner på gluten och laktos. Så mycket som möjligt.

Jag lyssnade på rådet, men tog det inte. Försökte väl i höstas, men då gick jag in för att sluta med både gluten och laktos samtidigt. Det höll väl i sisådär en och en halv dag. Jag tror att gluten är en större bov än laktos dock, så nu testar jag att utesluta det och ser vad som händer.

Skönspring i mörkret

En liten missberäkning i planeringen gjorde att istället för att springa i gryningsljus i morse fick jag springa i mörker. För nä, det blir inte ljust 06.30, det är först en timme senare det börjar ljusna.

Men på med reflexväst, blinkande benreflex och pannlampa. Och ut i skogen. I mörkret. Sånt brukar jag inte syssla med, jag har alltid varit mörkrädd och de gånger jag har sprungit i mörkret har jag hållit mig efter vägen där det åtminstone är gatlysen en bit. När sedan gatlysena har tagit slut har jag sprungit med bultande hjärta, rädd för det ombestämbara något.

Att ge mig ut i skogen i mörkret, ensam, har aldrig funnits på kartan. Men den här gången gick det bra. Inget rusande hjärta, utan bara stegen mot vägen, Kropp & Själ-podden i öronen och en liten bubbla av ljus. Jag sprang varken speciellt snabbt eller långt, men det var precis det här som mitt skönspringhjärta behövde; för första gången på väldigt länge känner jag den där pickande lilla löpglädjekänslan. And it's  lovely.

Det där springandet

Det är drygt ett år sedan jag sprang min första mil. Jag trodde att det var två år sedan, det känns så längesen, men det finns ju loggat i Runkeeper.

Jag började springa förra våren. Sprang mycket under sommaren. Jag kommer ihåg att det var jobbigt, såklart, men det var också skönt. Roligt. Till och med under passen, inte bara efter. Det fanns flyt. Det var roligt.

Och det känns så avlägset.

Jag vet inte vad som hände. Ett lopp, skavsåren from hell. Och kravet på prestation. Från mig själv. Jag har ju slagits mot de där kraven tidigare. Att jag borde springa fortare, springa längre. Gärna samtidigt. Jag lyckades kväva dem tidigare, men de satte liksom klorna i mig i våras.

Sen dess har jag knappt sprungit. Försökt, men... nä. Backintervaller är det som har funkat, men det där efterlängtande skönspringet... nä.

Idag tog jag med mig löparkläder till jobbet. Med siktet ställd på en långpromenad runt sjöarna. En liten tanke om att kanske springa. Kanske. Fast jag ville inte, det var skönt att gå. Så jag gick. Ända tills jag hade ett par kilometer kvar till bilen. Då ryckte det i benen. Så jag sprang. Några ynka hundra meter. Gick. Började springa när andan föll på. Och jag tyckte att jag kände det där kvillret inuti. Svagt, svagt. Även fastän huvudet muttrade på om att jag inte kan springa.

Yinyogan har lärt mig att allt inte behöver vara prestation, att alla kroppar svarar och reagerar olika och att hur det än är så är det okej. Tänk om den tanken kunde få hänga med vid löpningen också.

Skönspring vs tid

Jag gillar ju det här med att skönspringa. Jag använder visserligen Runkeeper och kvinnan i appen upplyser mig var femte minut hur långt jag kommit hur hur snabbt/långsamt det går (hon är ju dock tack och lov väldigt saklig och utelämnar ord som snabbt/långsamt). I somras ville jag kunna springa en mil, men jag hade ingen önsketid. När jag sedan hade sprungit en mil och hunnit vara nöjd med tiden ett tag så kom stressen. Nog borde jag ha sprungit fortare? Nog borde jag kunna springa fortare?

Och så kom stressen och flera löppass blev bara blaha eftersom jag jämförde med andra (självklart bara de som sprang fortare) och kände mig sämst. Så jag började skönspringa utan ambitioner att springa varken fort eller långt. I runda slängar så har passen legat på 3-4 km. För att hitta glädjen liksom. Och det har gått bra!

Nu har jag dock ambitioner. Jag ska nämligen, tillsammans med några kollegor, springa Vårruset. En lämplig distans och även fast man kan välja att springa utan tidtagning så har jag valt med. En kollega som har valt att springa utan tidtagning började dock fråga om tider, hur fort man ska springa en halvmil. Och då kom stressen tillbaka en aning, bara av att jag började prata om mina tider. Mina skönspring-tider.

Jag funderar dock lite på om jag ska fokusera lite mer på löpningen under våren, försöka bli lite snabbare, utmana lite. Men det är svårt det där, med avvägningen. Att inte bli nedslagen över ett pass med en dålig tid. Men vi får se, fokus får ligga på intervaller och skönspring ett par månader framåt och så får jag se sen helt enkelt.

Skönspring blev smärtspring

I söndags skulle jag skönspringa. Fast jag sköt upp det. Bakade muffins. Improviserade ihop hälsobollar. Slösurfade.

Strax efter fyra kom jag tillslut ut. Och det var fortfarande ljust! Fantastiskt. Jag sprang längs stor-vägen och efter en bit så upptäckte jag att den lilla skogsvägen var plogad. Jag tittade upp mot den och övervägde att springa in där, trots mördarbacken i början, och så... pang. Vänsterfoten rakt ner i ett hål, vristen som vek sig och knäet som slog i backen. Samma vrist som har krånglat tidigare, efter en snedklivning.

Flög såklart upp på fötter, snabbt. För ingen såg väl? (Nä, ute på landet, med skog på båda sidorna av vägen ser någon sällan. Vad det nu hade gjort, om någon sett mig stypa raklång?) Linkade den där dryga kilometern hem igen, tjurig och övertygad om att nu skulle det inte bli träning på flera veckor. Ont gjorde det ju dessutom.

Nu vet jag inte om det var för att jag har utomordentligt läkkött, eller för att min kloke sambo såg till att linda foten hårt eller om tigerbalsamet som jag smörjde in med lindrade, men redan på måndag eftermiddag kändes den rätt okej. Ändå kunde jag knappt gå på måndag morgon. Så heja kroppen och heja klokhet, nu på söndag kanske det blir skönspring trots allt.

Skönspring

Söndagar är lika med skönspring. Det vill säga att springa utan att känna något måste. Jag måste inte springa si och så långt. Jag måste inte hålla ett visst tempo. Jag springer för att det är skönt och för att jag ska vilja springa igen.

Igår sprang jag för första gången i ett skoterspår. Skönt den första biten då spåret var ordentligt packat. Mindre skönt efter ett tag när spåret inte var lika uppkört. Jobbigt som tusan snarare. Men vet ni, då gick jag en bit. Sen kom det bästa: nere på sjön har någon kört med bil. Gjort en bana och sladdat bort snön. Springa på nästan ren is med broddar är en dröm, I'll tell ya. Och fint att se omgivningarna från ett perspektiv som jag inte sett det från än.