Att vagga en bebis till sömns i en sjal - en sjujäkla träning för ryggen. Apropå förra inlägget.
Fast det var inte det jag skulle skriva. Jag skulle skriva att jag håller på att längta ihjäl mig efter att få springa. Min kondition är ju rätt usel nu med "bara" promenader som pulshöjning så jag har ju på känn att det kommer att vara fruktansvärt jobbigt när jag väl ska springa. Å andra sidan så har jag bestämt mig för att börja från noll. Kanske följa Runkeepers program för att börja springa.
Jag tog några steg, kanske 20, när jag var ute med vagnen för ett par dagar sen. Vi har ingen fancy joggingvagn utan en rejäl en. Inte optimalt, men de där stegen alltså. Nästan runner's high (nåja...). Och jag som alltid tyckt att de där joggingvagnarna verkar onödiga kunde inte låta bli att googla lite när jag kom hem. Snordyra och onödiga... och kanske något jag kan önska mig när jag fyller år om en månad?
Men först Mammamage, som sagt. Och jag har så svårt att motivera mig. Det borde vara enkelt med tanke på hur mycket jag längtar efter att springa, men det är visst i teorin bara.
Visar inlägg med etikett löpning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett löpning. Visa alla inlägg
lördag 28 februari 2015
onsdag 1 januari 2014
Lite gammalt och lite nytt
Inte mycket till action här inte. Och trots nytt år så blir det nog inte mer. Eller så blir det det. Det blir när det blir, när jag känner att jag vill skriva av mig helt enkelt. Antagligen fortsätter det handla mest om träning. Och kost. Just för att det är så viktigt. Och intressant!
Slutet av 2013, typ halva november och hela december, går inte till historien som någon träningstopp eftersom min axel krånglade. Supraspinatus, för att vara exakt. Transversus var nämligen en rejält uptight bully så ingen axelträning. Eller ingen träning som engagerade axlarna överhuvudtaget. Bröst t.ex. blev också ett big no no. Det gick ju ändå, tack och lov. Dödstråkig rehab med gummiband när naprapaten började få bukt med alla spänningar och knutor.
Mer fokus på rygg, ben och flås blev det istället. Och så har jag börjat springa igen. Kravlöst. Åtminstone försöker jag. Jag har försökt göra det jag gillar: jogga långsamt, köra löpskolning med diverse hopp och höga knän och springa uppför backar. Utan Runkeeper och utan att ens kolla på klockan eller försöka hålla koll på kilometer. Och i skogen! Kan tänka mig att alla djur har funderat över allt mitt skuttande. I går, på årets sista dag, körde jag en cirkel med utfall framåt/åt sidan/bakåt och sumo squats med en trädstock.
När det kommer till kosten så tror jag att jag har börjat hitta hem. Det som är mitt sätt att äta, rätt sätt att tänka när det gäller min kropp och mitt huvud. För jo, jag tror att det är väldigt personligt, det här med att äta. Jag började med GI för några år sedan och i samma veva kickade träningsglädjen igång. Jag har gjort några korta besök i lchf, periodisk fasta och 5:2. Och nu landat? Nä, kanske inte riktigt, men jag är på god väg. Satsa på den gamla goda 80/20-principen, sluta med förbud och börja känna efter. De senaste veckorna har många pusselbitar fallit på plats, mycket tack vare bästa Jeanna som hjälpt mig med en kostanalys och smarta inputs. Pusslandet fortsätter men det känns som att det går åt rätt håll.
I dag är dessutom första glutenfria dagen av totalt 31. En utmaning eftersom det mesta med gluten är så fantastiskt gott, men bestämmer jag mig bara så brukar det gå vägen. Men i stycket ovan nämnde jag ju sluta med förbud, hur går det ihop med att inte äta gluten? Tja, det gör det väl inte. Saken är dock den att jag under det senaste året (eller mer?), i princip varje dag, har gått runt med en slemboll i halsen. Bihålorna bråkar till och från eftersom de samlar på sig en massa segt gegg och jag fick i våras rådet att dra ner på gluten och laktos. Så mycket som möjligt.
Jag lyssnade på rådet, men tog det inte. Försökte väl i höstas, men då gick jag in för att sluta med både gluten och laktos samtidigt. Det höll väl i sisådär en och en halv dag. Jag tror att gluten är en större bov än laktos dock, så nu testar jag att utesluta det och ser vad som händer.
Slutet av 2013, typ halva november och hela december, går inte till historien som någon träningstopp eftersom min axel krånglade. Supraspinatus, för att vara exakt. Transversus var nämligen en rejält uptight bully så ingen axelträning. Eller ingen träning som engagerade axlarna överhuvudtaget. Bröst t.ex. blev också ett big no no. Det gick ju ändå, tack och lov. Dödstråkig rehab med gummiband när naprapaten började få bukt med alla spänningar och knutor.
Mer fokus på rygg, ben och flås blev det istället. Och så har jag börjat springa igen. Kravlöst. Åtminstone försöker jag. Jag har försökt göra det jag gillar: jogga långsamt, köra löpskolning med diverse hopp och höga knän och springa uppför backar. Utan Runkeeper och utan att ens kolla på klockan eller försöka hålla koll på kilometer. Och i skogen! Kan tänka mig att alla djur har funderat över allt mitt skuttande. I går, på årets sista dag, körde jag en cirkel med utfall framåt/åt sidan/bakåt och sumo squats med en trädstock.
När det kommer till kosten så tror jag att jag har börjat hitta hem. Det som är mitt sätt att äta, rätt sätt att tänka när det gäller min kropp och mitt huvud. För jo, jag tror att det är väldigt personligt, det här med att äta. Jag började med GI för några år sedan och i samma veva kickade träningsglädjen igång. Jag har gjort några korta besök i lchf, periodisk fasta och 5:2. Och nu landat? Nä, kanske inte riktigt, men jag är på god väg. Satsa på den gamla goda 80/20-principen, sluta med förbud och börja känna efter. De senaste veckorna har många pusselbitar fallit på plats, mycket tack vare bästa Jeanna som hjälpt mig med en kostanalys och smarta inputs. Pusslandet fortsätter men det känns som att det går åt rätt håll.
I dag är dessutom första glutenfria dagen av totalt 31. En utmaning eftersom det mesta med gluten är så fantastiskt gott, men bestämmer jag mig bara så brukar det gå vägen. Men i stycket ovan nämnde jag ju sluta med förbud, hur går det ihop med att inte äta gluten? Tja, det gör det väl inte. Saken är dock den att jag under det senaste året (eller mer?), i princip varje dag, har gått runt med en slemboll i halsen. Bihålorna bråkar till och från eftersom de samlar på sig en massa segt gegg och jag fick i våras rådet att dra ner på gluten och laktos. Så mycket som möjligt.
Jag lyssnade på rådet, men tog det inte. Försökte väl i höstas, men då gick jag in för att sluta med både gluten och laktos samtidigt. Det höll väl i sisådär en och en halv dag. Jag tror att gluten är en större bov än laktos dock, så nu testar jag att utesluta det och ser vad som händer.
fredag 15 november 2013
Skönspring i mörkret
En liten missberäkning i planeringen gjorde att istället för att springa i gryningsljus i morse fick jag springa i mörker. För nä, det blir inte ljust 06.30, det är först en timme senare det börjar ljusna.
Men på med reflexväst, blinkande benreflex och pannlampa. Och ut i skogen. I mörkret. Sånt brukar jag inte syssla med, jag har alltid varit mörkrädd och de gånger jag har sprungit i mörkret har jag hållit mig efter vägen där det åtminstone är gatlysen en bit. När sedan gatlysena har tagit slut har jag sprungit med bultande hjärta, rädd för det ombestämbara något.
Att ge mig ut i skogen i mörkret, ensam, har aldrig funnits på kartan. Men den här gången gick det bra. Inget rusande hjärta, utan bara stegen mot vägen, Kropp & Själ-podden i öronen och en liten bubbla av ljus. Jag sprang varken speciellt snabbt eller långt, men det var precis det här som mitt skönspringhjärta behövde; för första gången på väldigt länge känner jag den där pickande lilla löpglädjekänslan. And it's lovely.
Men på med reflexväst, blinkande benreflex och pannlampa. Och ut i skogen. I mörkret. Sånt brukar jag inte syssla med, jag har alltid varit mörkrädd och de gånger jag har sprungit i mörkret har jag hållit mig efter vägen där det åtminstone är gatlysen en bit. När sedan gatlysena har tagit slut har jag sprungit med bultande hjärta, rädd för det ombestämbara något.
Att ge mig ut i skogen i mörkret, ensam, har aldrig funnits på kartan. Men den här gången gick det bra. Inget rusande hjärta, utan bara stegen mot vägen, Kropp & Själ-podden i öronen och en liten bubbla av ljus. Jag sprang varken speciellt snabbt eller långt, men det var precis det här som mitt skönspringhjärta behövde; för första gången på väldigt länge känner jag den där pickande lilla löpglädjekänslan. And it's lovely.
fredag 1 mars 2013
Skönspring vs tid
Jag gillar ju det här med att skönspringa. Jag använder visserligen Runkeeper och kvinnan i appen upplyser mig var femte minut hur långt jag kommit hur hur snabbt/långsamt det går (hon är ju dock tack och lov väldigt saklig och utelämnar ord som snabbt/långsamt). I somras ville jag kunna springa en mil, men jag hade ingen önsketid. När jag sedan hade sprungit en mil och hunnit vara nöjd med tiden ett tag så kom stressen. Nog borde jag ha sprungit fortare? Nog borde jag kunna springa fortare?
Och så kom stressen och flera löppass blev bara blaha eftersom jag jämförde med andra (självklart bara de som sprang fortare) och kände mig sämst. Så jag började skönspringa utan ambitioner att springa varken fort eller långt. I runda slängar så har passen legat på 3-4 km. För att hitta glädjen liksom. Och det har gått bra!
Nu har jag dock ambitioner. Jag ska nämligen, tillsammans med några kollegor, springa Vårruset. En lämplig distans och även fast man kan välja att springa utan tidtagning så har jag valt med. En kollega som har valt att springa utan tidtagning började dock fråga om tider, hur fort man ska springa en halvmil. Och då kom stressen tillbaka en aning, bara av att jag började prata om mina tider. Mina skönspring-tider.
Jag funderar dock lite på om jag ska fokusera lite mer på löpningen under våren, försöka bli lite snabbare, utmana lite. Men det är svårt det där, med avvägningen. Att inte bli nedslagen över ett pass med en dålig tid. Men vi får se, fokus får ligga på intervaller och skönspring ett par månader framåt och så får jag se sen helt enkelt.
Och så kom stressen och flera löppass blev bara blaha eftersom jag jämförde med andra (självklart bara de som sprang fortare) och kände mig sämst. Så jag började skönspringa utan ambitioner att springa varken fort eller långt. I runda slängar så har passen legat på 3-4 km. För att hitta glädjen liksom. Och det har gått bra!
Nu har jag dock ambitioner. Jag ska nämligen, tillsammans med några kollegor, springa Vårruset. En lämplig distans och även fast man kan välja att springa utan tidtagning så har jag valt med. En kollega som har valt att springa utan tidtagning började dock fråga om tider, hur fort man ska springa en halvmil. Och då kom stressen tillbaka en aning, bara av att jag började prata om mina tider. Mina skönspring-tider.
Jag funderar dock lite på om jag ska fokusera lite mer på löpningen under våren, försöka bli lite snabbare, utmana lite. Men det är svårt det där, med avvägningen. Att inte bli nedslagen över ett pass med en dålig tid. Men vi får se, fokus får ligga på intervaller och skönspring ett par månader framåt och så får jag se sen helt enkelt.
torsdag 10 januari 2013
Skönspring
I söndags bestämde jag mig för att jag var frisk och gav mig ut för att morgonspringa. Med vissheten om att jag kanske inte skulle orka så långt och inte speciellt snabb. Att lunka fram var okej bestämde jag mig för, jag ville ju inte pusha kroppen och bli sjuk igen.
Så jag sprang. Jag försökte springa sakta, men hamnade ändå på en bra takt. Men det kändes så lätt. Så hur skulle det vara om jag varje gång kunde ta och lägga prestationsångesten på hyllan eftersom jag ändå bara springer för att jag tycker att det är skönt? Låter som en bra idé va?
Så jag sprang. Jag försökte springa sakta, men hamnade ändå på en bra takt. Men det kändes så lätt. Så hur skulle det vara om jag varje gång kunde ta och lägga prestationsångesten på hyllan eftersom jag ändå bara springer för att jag tycker att det är skönt? Låter som en bra idé va?
söndag 11 november 2012
Helgen
Fredagen innebar väldigt sent sänggående och rätt få timmars sömn så lördagen blev en vilodag med långsam promenad i dagsljuset. Lördagarna brukar oftast bli vilodagar, antagligen eftersom jag vanligtvis går på ett lunchpass i funktionell styrka på fredagarna och jag brukar bli riktigt slut efter det passet (så även denna vecka då jag svettades så mycket att svetten rann in i mina ögon, vilket sved galet mycket).
I morse dammade jag av ett gammalt kettlebell-pass som jag ofta körde i somras:
- Svingar
- Stående rotationer
- Knäböj med axellyft
- Sittande rotationer
- Crunches
- Clean and press
och så la jag till planka och smala armhävningar mot bänk. Hej tabata-upplägg! Körde fyra rundor och avslutade med Bodycomfs fredagsfight. Hade tänkt mig 10x22 höftlyft, men det blev fyra rundor á 22, en runda á 42 och så drämde jag till med 90 st i sista rundan. Otålighet kan både löna och straffa sig; det brände riktigt duktigt. En promenad följd av en löprunda och så hade jag kammat hem rätt många poäng redan innan lunch.
Jag ligger lite efter med vattnet, men jag tror att det kommer att rinna ner rätt lätt tillsammans med lite salta mandlar framför Solsidan ikväll.
I morse dammade jag av ett gammalt kettlebell-pass som jag ofta körde i somras:
- Svingar
- Stående rotationer
- Knäböj med axellyft
- Sittande rotationer
- Crunches
- Clean and press
och så la jag till planka och smala armhävningar mot bänk. Hej tabata-upplägg! Körde fyra rundor och avslutade med Bodycomfs fredagsfight. Hade tänkt mig 10x22 höftlyft, men det blev fyra rundor á 22, en runda á 42 och så drämde jag till med 90 st i sista rundan. Otålighet kan både löna och straffa sig; det brände riktigt duktigt. En promenad följd av en löprunda och så hade jag kammat hem rätt många poäng redan innan lunch.
Jag ligger lite efter med vattnet, men jag tror att det kommer att rinna ner rätt lätt tillsammans med lite salta mandlar framför Solsidan ikväll.
söndag 4 november 2012
Kalla mig
Jag kände mig peppad. Eller nä, det gjorde jag nog inte. Men söndagslöpning, bästa löpningen. Brukar det ju vara. Så kaffe med kokosfett, en banan och en sked jordnötssmör. Ett glas vatten. Lite morgonsurf för att låta kroppen hinna tanka in energin. Och så ut. Kroppen kändes bra, men tempot var rätt lågt. Jämfört med andras tempon.
Försökte skaka av mig jämförelsedjävulen, men hen bet sig fast. Varför envisas jag med att fortsätta springa? Jag lunkar väl mer? 6.15 liksom. Folk skönspringer ju i 5-tempo. Försökte slita bort jämförelsedjävulen men icke.
Sakta ändå ner och gick en bit. Började springa igen. Tungt. Ont i tårna eftersom strumporna skavde. Gick igen. Och sprang tillslut den sista biten hem. Arg. För att jag bryr mig om andras tider. För att jag inbillar mig själv att jag ju inte kan kalla mig själv löpare. För att jag inte får; för mig själv.
Försökte skaka av mig jämförelsedjävulen, men hen bet sig fast. Varför envisas jag med att fortsätta springa? Jag lunkar väl mer? 6.15 liksom. Folk skönspringer ju i 5-tempo. Försökte slita bort jämförelsedjävulen men icke.
Sakta ändå ner och gick en bit. Började springa igen. Tungt. Ont i tårna eftersom strumporna skavde. Gick igen. Och sprang tillslut den sista biten hem. Arg. För att jag bryr mig om andras tider. För att jag inbillar mig själv att jag ju inte kan kalla mig själv löpare. För att jag inte får; för mig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)